Vrakfynd under marinarkeologins tidiga skede

När Sjöfartsverket utförde ekolodning för att förbättra farleden utanför Kotka upptäckte man en speciell upphöjning på havsbottnen mellan Lehmäsaari och Havouri. Kotka stad skickade en hjälmdykare att undersöka upptäckten i oktober 1948. På cirka 17 meters djup vilade ett över 40 meter långt gammalt fartyg med träskrov och som av utrustning att döma var ett krigsfartyg. Fartyget gjorde stort intryck på dykaren.

Utan att undersöka skeppet desto närmare visste man att skeppet anknöt till händelserna under sjöslaget vid Svensksund. Utanför Kotka utspelades sjöslag under Gustav III:s ryska krig 1789 och 1790. Det senare var en av Sveriges sjöfartshistorias mest strålande segrar. Ryssland förlorade tusentals män, och över 50 fartyg förliste eller blev krigsbyte. Sveriges förluster blev avsevärt mindre. En av de centrala händelserna under slaget var att fregatten St. Nikolaj sjönk med hela sin besättning. Vraket hittades på den plats där de häftigaste striderna hade utspelats och där Rysslands största fartyg bildade stridslinjens mitt.

När vraket hittades var marinarkeologi ett okänt begrepp, och lagen om fornminnen som föreskriver att fartygsvrak som antas ha sjunkit för över hundra år sedan är fornlämningar trädde inte i kraft förrän 1963. Det storslagna havsfyndet väckte intresse och man ville få se vraket i sin helhet. Försöket att bärga fartyget 1949 misslyckades: genom att fästa vajrar i vrakets för och dra upp det med hjälp av ett muddringsfartyg lyckades man enbart bryta dess skrov. Åren efter upptäckten bärgade man galjonsfiguren, rodret, två master, en vinschanordning och en hel del bruksföremål, vapen och föremål som tillhört besättningen. Stora konstruktionsdelar placerades nära vrakplatsen på Varissaari och mindre föremål i Kotka museum. Under 1950-talet lokaliserade amatördykare även andra vrak kring området där slaget vid Svensksund hade utspelats. Dessa dykare var intresserade av sjöfartshistoria och gamla vrak och deras verksamhet underlättades av att utvecklingen ledde till allt lättare dykarutrustning.

I början av 1960-talet insåg Museiverkets föregångare Arkeologiska kommissionen betydelsen av historiska vrak. För att undersöka krigsområdet i Svensksund grundades en kommitté med statsarkeologen Nils Cleve som ordförande. Undersökningen av vraket St. Nikolaj 1961 kan anses vara en betydelsefull händelse inom marinarkeologin eftersom man då systematiskt började mäta och rita vraket, och inte enbart koncentrerade sig på att få upp föremål. Vraket delades med hjälp av rep in i sektorer enligt vilka man började dokumentera helheten bit för bit.

I och med undersökningarna av vraket St. Nikolaj på 1960-talet inleddes ett aktivt utvecklingsskede inom den marinarkeologiska forskningen. Museifolk och dykare samarbetade tätt. En miniatyrmodell gjordes av vraket till stöd för planerna över undersökningarna. Man experimenterade och utvecklade marinarkeologiska instrument för fältarbete, såsom undervattensbelysning och kamerateknik och mätinstrument för att mäta välvda sidor. Föremål bärgades och man försökte anteckna fyndplatsen där föremålen hittats i vraket. Metoder för att konservera uppblött material utvecklades. Tack vare vrakmätningar kunde man göra rekonstruktionsritningar eftersom ritningar på ryska krigsfartyg inte fanns att tillgå: ryska arkiv, inberäknat fartygsritningar, öppnades inte för forskare förrän på 1980-talet. Undersökningen av vraket St. Nikolaj blev även en internationell nyhet när en artikel av chefen för Arkeologiska kommissionens sjöhistoriska byrå, Christoffer H. Eriksson, om navigeringsinstrument som hittats i vraket publicerades i tidningen International Journal of Nautical Archaeology år 1975. Sjöhistoriska byrån grundades 1968 i anslutning till Arkeologiska kommissionen.

Vraket St. Nikolaj undersöktes ännu på 1980-talet då man i Kotka planerade att grunda ett särskilt museum om slaget vid Svensksund. Planen gick emellertid om intet. I dag visas material från olika skeden av undersökningen av vraket på Maritimcentret Vellamo i Kotka, i Finlands sjöhistoriska museum och i Kymmenedalens museum.