Vrak i kylskåp – kulturarvet under vatten vid Sveaborg

En kall vind blåser genom Kronobergsfjärden och havet ger vika för ett istäcke. Sveaborgs imponerade landskap har fått ett vitt täcke, men de frostiga försvarsmurarna och bostadshusen samt de gamla snötäckta träden i parkerna signalerar kontinuitet. Den byggda miljön i detta världsarvsobjekt är ovanligt oförändrad. Nästan lika oförändrat är kulturlandskapet under vattnet, som är en del av fästningen men ändå på många sätt dess okända sida.  

Undersökningarna av kulturarvet under vatten vid Sveaborg fick sin början på 1970-talet. Museiverkets arkiv har under årens lopp fyllts med en ansenlig mängd material om detta mångsidiga landskap, som är fullt av spår efter mänsklig verksamhet. Den första räddningsutgrävningen under vatten gjordes utanför Sveaborgs båtklubb vid Stora Östersvartös östra strand i vinterförhållanden, i kyla och snålblåst. Under den svenska tiden var området känt som Lilla Varvet.

Undersökningen gjordes år 1982, då arbetet med att förnya vågbrytarna pågick. Ett litet team från sjöhistoriska museet gjorde ett krävande dokumentationsarbete i utmanande förhållanden och med snabb tidtabell genom att rita av, mäta och fotografera vrak och bryggkistor. Som brukligt vid brådskande marinarkeologiska projekt tog man även hjälp av frivilliga dykare. På området hittades lämningar efter fyra träfartyg. Museiverkets dåvarande arbetsmästare Harry Alopaeus ritade en karta över vraken och de bryggkiststrukturer som byggts ovanpå dem. De viktigaste delarna bärgades för noggrannare dokumentation, eftersom den nya vågbrytaren skulle byggas ovanpå vraken. 

Vrakdelarna fotograferades på Vrakholmen och blev sedan kvar i väntan på vidare åtgärder. Fotografierna och teckningarna arkiverades inte – man hade många järn i elden och uppgörandet av en forskningsrapport glömdes bort. Undervattensundersökningar hade blivit populära, och man hade många vrak att undersöka såväl i Östersjön som i insjöarna. Personalen var engagerad men hade bristfälliga resurser.  

Vrakdelarna fick ligga under bar himmel många vintrar, och alsnår växte upp runtomkring dem. Sjöhistoriska museets personal byttes ut, och kunskapen om delarnas ursprung föll i glömska. De vitkindade gässen på Vrakholmen byggde också bon intill vrakdelarna. Intresset för delarna väcktes på nytt år 2007, när en undervattensinventering av hela Sveaborgsområdet drog igång. Den marinarkeologiska fältforskningen hade fått ett nytt uppsving.  

Åren 2007–2010 inventerades Sveaborgs 80 hektar stora vattenområde av den dåvarande marinarkeologiska enheten. Vid samma tid förbereddes sjöhistoriska museets flytt från Vrakholmen i Helsingfors till Kotka, och även de vrakdelar som förvarades utomhus undersöktes.  

Vraken från vågbrytaren visade sig höra till Skärgårdsflottans första fartyg, som Ehrensvärd tagit med sig från Stralsund. Det var fråga om galjoterna Prinz Wilhelm, Prinz von Preussen, Alte Treu och Ancklam, som var gamla handelsfartyg som utrustats för arméns behov. Vraken, som bevarats i Sveaborgs kylskåpsliknande förhållanden, hade nu för första gången identifierats.

Vrakdelarna visades en period på en utställning på Sveaborgs museum. På utställningen visades resultaten av inventeringen. Med hjälp av ett program som skapats specifikt för utställningen kunde man för första gången se och röra sig i det tredimensionella undervattenslandskapet. Den kombinerade en undervattenstopografi visualiserad i 3D med laserskanningsmaterial på land. Marinarkeologin hade tagit ett stort språng framåt från punkter som markerade vrak på en karta till en tredimensionell utställning. Samma inventeringsmaterial användes som forskningsmaterial för Finlands första marinarkeologiska avhandling, som blev klar under landets 100-årsjubileumsår.