Viborgs fornminnen fick en övervakare

Som en av Finlands sex medeltida städer hade Viborg ett rikt arkeologiskt och historiskt förflutet. Moderniseringen av staden från slutet av 1800-talet och framåt ställde nya krav på förändringen av stadsmiljön. Vid byggandet av vatten- och avloppsrör samt grunder till nya byggnader stötte man ständigt på lämningar efter medeltida byggnader och byggnadsskikt från historisk tid. Detta blev ännu vanligare när byggandet blev livligare under 1920-talet och byggarbetsplatser blev en vanlig syn i Viborgs gamla centrum. Förändringen ökade medvetenheten om stadens historia och aktiverade stadsborna i fråga om Viborgs förflutna.

Ett av byggprojekten gällde byggandet av Hackmans nya sockerlager på Karjaportinkatu i den gamla delen av staden. Under arbetet, som inleddes år 1925, hittade man källare med tegelvalv och lämningar efter en gammal begravningsplats. Arkitekt Uno Ullberg, som ritat lagerbyggnaden, kontaktade Arkeologiska kommissionen, som skickade statsarkeolog Hjalmar Appelgren-Kivalo för att undersöka fynden. Ullberg gjorde exakta ritningar över platsen, lät fotografera den och donerade materialet till Arkeologiska kommissionen. Denna serie av händelser inspirerade de lokala myndigheterna att börja dokumentera motsvarande fynd systematiskt.

Befattningen som övervakare av fornminnen i Viborg inrättades våren 1927. Åtminstone stadsplanearkitekt Otto-Iivari Meurman, arkitekt Georg Fraser och statsarkeolog Appelgren-Kivalo var aktiva i denna fråga. Arkeologiska kommissionen var positiv till inrättandet av befattningen eftersom eventuella fynd skulle ha en stor betydelse för turismen och forntidsforskningen. Kommissionen hänvisade också till Viborgbornas hembygdsstolthet och konstaterade att det är svårt att effektivt följa med förändringar på orten som hotar fornminnen utan lokalbefolkningens hjälp.

Befattningen som övervakare av fornminnen i Viborg var unik i Finland – i Helsingfors hade man dock åren 1906–1911 haft en fornminnesnämnd, som organiserade dokumentationen av den föränderliga stadsmiljön. Övervakarens uppgifter fastställdes av Arkeologiska kommissionen, som denne även rapporterade om sitt arbete till. Befattningen finansierades av staden.

Meurman valdes som den första övervakaren – sannolikt tack vare hans tidigare engagemang. För arbetet fick han ett litet årligt arvode, och han hade också lov att använda stadens anställda som assistenter. Fornminnesövervakarens uppgift var att säkerställa att 1883 års fornminneslag följdes i Viborg och att stadens ”forntida minnesmärken” blev tillgängliga för forskning.

Övervakaren skulle fotografera och göra ritningar över militära anläggningar, kända gamla byggnader samt underjordiska ruiner som påträffades vid byggarbeten, pålningar till pirar, gamla gravfält och andra ”kulturlämningar”. Alla dessa skulle märkas ut på stadsplanekartan. Övervakaren skulle även främja bevarandet av gamla byggnader på tomter där det planerades nybyggen och försöka se till att staten eller kommunen kunde lösa in byggnaderna, samt ta till vara alla föremål som hittades vid utgrävningsarbeten. Han skulle även främja turismen genom att göra stadens forntida sevärdheter kända genom broschyrer för inhemska och utländska turister.

Fornminnesövervakarens uppgifter återspeglade Arkeologiska kommissionens intresseområden, där medeltida objekt såsom kyrkor och borgar länge hade haft en betydande roll. Intresset för stadsmiljöer stärktes under 1920-talet och en rättslig grund skapades genom stadsplanelagen 1931. Fokuset på turismen gav befattningen nya dimensioner.

Tanken om en regionalisering av vården och övervakningen av kulturarvet tog fart år 1930, då man i Sverige utformade ett system med landskapsarkeologer. Frågan diskuterades även i Finland; exempelvis i samband med Museidagarna i Viborg 1934 lyfte Meurman, som fungerade som värd, fram frågan om att öka den lokala arkeologiska expertisen med statliga medel. Ett motsvarande system som det i Sverige planerades även i Finland, och Åbo och Viborg föreslogs som de första städerna i slutet av 30-talet. Detta förverkligades dock inte. Landskapsfältet är ännu idag varierat och står inför förändringar i och med den planerade landskapsreformen.

Befattningen som övervakare av fornminnen i Viborg hade också ett samband med stadens strävan efter att stödja utvecklingen av den lokala identiteten. Dessa strävanden blev allt mer medvetna i takt med att staden växte och de moderna stadsplaneringsmetoderna utvecklades från slutet av 1800-talet och framåt. Denna medvetenhet tog sig uttryck bland annat genom utvecklingen av institutioner för skydd av staden samt bevarande och synliggörande av historien, såsom museer och olika föreningar. Vid sidan av stadens verksamhet var denna typ av hobbyverksamhet som byggde på ett intresse för lokalhistoria bland föreningar och individer livlig i mellankrigstidens Viborg.

Viborgs historia hade även en vidare betydelse i byggandet av nationens historia. Gränsstaden var en utpost som hade många fysiska historiska försvarsbyggnader och stor symbolisk betydelse som en gränspostering mellan öst och väst.

I mellankrigstidens Viborg mötte moderniseringen den historiska stadsstrukturen. Stadens utveckling lyfte fram dess historia och väckte ett behov av systematisk vård av spåren efter historien. Övervakaren av fornminnen var ett svar på detta behov.