Värikallio – ett hällmålningsfynd i norr

Värikallios hällmålning finns på en klippvägg längs den norra stranden av den östra delen av den smala sjön Somerjärvi i Hossa nationalpark, som invigdes under Finlands 100-årsjubileumsår. I nationalparken finns också hällmålningen i Julma Ölkky, som är belägen i Kuusamo omkring 3,5 kilometer från Värikallio. Dessa är de nordligaste hällmålningar som hittats i vårt land. Värikallio är en av vårt lands största hällmålningar. Andra målningar med flera tiotals figurer är Astuvansalmi i Kristina och Saraakallio i Laukas.

När man vintertid närmar sig Värikallio över isen är det första man lägger märke till de kraftiga röda tonerna och något som liknar en stor figur med uppåtsträckta armar. Först när man kommer närmare kan man urskilja de övriga figurerna. Målningen är gjord direkt på en klippvägg som reser sig ur vattnet, på ett omkring 10,5 meter långt område. De bilder som är längst ner är bara 20 cm ovanför vattenytan, medan de översta är 2,5 meter ovanför ytan.

Fler än 60 målade figurer har identifierats på klippväggen. De mest imponerande är fyra människofigurer med triangelformade huvuden, som har armar, kropp och ben samt ögon och näsa. Dessa figurer finns bredvid varandra nära mitten av väggen. På klippväggen finns även två trekantiga ansikten som troligtvis även har haft horn. Människofigurer med trekantiga huvuden är mycket ovanliga i hällmålningar i vårt land. Förutom på Värikallio har sådana endast hittats i Verla i Valkeala i Kouvola och Uittamonsalmi i Kristina i S:t Michel.

På klippväggen finns också en hornförsedd figur som ser ut att vara på språng och som är målad helt i rött. Även denna bild finns nära mitten av klippväggen. På Värikallio finns också 14 små människofigurer, varav en del är fragmenterade och en del saknar huvud. En av figurerna är en man och en är försedd med fötter, men i övrigt är de inte särskilt detaljerade.

De flesta av Värikallios bilder föreställer djur. En del av dem är målade endast som konturer, men några är målade helt i rött. De vildrendjur som avbildats i de hällmålningar som hittats i vårt land är i de flesta fall målade endast som konturer. Den största älgfiguren på den övre delen av klippväggen är målad helt i rött. Figuren saknar numera huvud, men har antagligen haft både huvud och horn. Huvudet syns nästan inte alls längre, men hornen är fortfarande synliga. Djurbilderna på Värikallio är små, men ovanligt detaljerade. De flesta av älgfigurerna har till exempel öron. Totalt ett trettiotal vildrendjur kan urskiljas på klippväggen.

Värikallio är ovanlig även i fråga om grupperingen av bilderna. Där finns exempelvis en rad av djur som klättrar uppåt längs väggen. Sådana är inte kända från andra hällmålningar. I mitten av raden med djur finns en liten figur som tittar åt höger. Den har tolkats som vårt lands enda avbildning av en björn. Fastän den är bara 8 centimeter lång och 6 centimeter hög avbildar den uttrycksfullt djurets krökta rygg och benens särdrag.

På Värikallio har man även identifierat bilder av djurtassar samt bilder som tolkats som ödlor eller fåglar. Även dubbeldjuret på klippväggens övre kant är unikt. Gruppen av tre punkter till vänster om den täta gruppen av djur på klippväggens vänstra kant är också speciell.

På Värikallio saknas bilder av båtar, som är det tredje vanligaste motivet på hällmålningar i vårt land efter människo- och djurbilder.

Hällmålningarna kan kopplas till stenåldersmänniskors trosuppfattningar och andliga liv. Motiven har beröringspunkter med den schamanistiska religion som utövades inom fångstkulturerna i det nordliga barrskogsbältet.

Målningarna är gjorda med rödmyllefärg, men man har inte lyckats utreda färgens exakta sammansättning eller hur den tillverkats. Sannolikt har den tillverkats genom att man hettat upp järnoxid och tillsatt fett, blod och eventuellt ägg som bindemedel. Rödmyllemålningarna har bevarats tack vare det skikt av kiseldioxid som bildats på klippväggen. Upplösta mineraler ur klippan har bildat ett genomskinligt, skyddande skikt.

Vattenytans höjd vid Värikallio har i stort sett förblivit densamma ända sedan istidens slut. Under fortsättningskriget var vattenytan i sjön Somerjärvi högre än normalt, eftersom vattenflödet i en närliggande älv blockerades av en damm. Vattnet steg så mycket att de nedersta målningarna på klippväggen var under vattenytan. Eftersom vattenytan har varit på samma nivå i årtusenden kan målningen inte dateras med hjälp av landhöjningen. De flesta av de hällmålningar som hittats i vårt land har daterats till den kamkeramiska tiden, det vill säga 5000–3200 f.Kr. De nyaste målningarna kan vara från omkring år 1500 f.Kr.

I nationalparken finns en väl utmärkt stig som leder till hällmålningen. Man kan studera målningarna från en bro som byggts framför klippan.