Varggrottan – den finländska arkeologins heta potatis

Varggrottan ligger på norra sidan av Bötombergen på gränsen mellan Kristinestad och Bötom i Österbotten. De första förhistoriska föremålen påträffades 1996 då man höll på att tömma den jordfyllda grottan för att göra den till en turistattraktion. Arkeologiska utgrävningar gjordes 1997–2000 och 2003–2006.

Enligt undersökningarna har det bott Neandertalmänniskor i grottan för cirka 75 000–125 000 år sedan, innan den senaste glaciären och innan den moderna människan dök upp i Europa. Därmed är den Finlands äldsta fornlämning och den enda som representerar den s.k. paleolitiska eller äldsta stenåldern. Man känner inte till någon annan plats i Norden där det skulle ha blivit kvar spår av Neandertalmänniskans verksamhet på ett ställe som täckts av inlandsisen. Undersökningarna i Varggrottan har fått mycket kritik och kärnpunkten har varit om de stenföremål som påträffats i grottan har formgivits av människan eller naturen.

Undersökningar av Varggrottan

Enligt de forskare som undersökt Varggrottan har man där påträffat tre olika typer av bevis på att Neandertalmänniskan vistats där. Fynden består av stenföremål, kärnor, skärvor och flis, som utgör största delen av materialet, sammanlagt 776 st. År 2005 hittade man en linsformad fläck med mörkbrunt kol med en diameter på cirka 80 cm och en tjocklek på 10 cm. Från botten tog man två kolbitar som prov och två radiokoldateringar utfördes (Hela-1087 och Hela-1105). Båda proverna visade s.k. överålder, alltså att proverna var äldre än 40 000 år. Det är antagligen frågan om resterna efter en eldstad.

Det tredje beviset är de s.k. nedtrampade ytorna (pavement). Det handlar om ett hårdnat skikt där stenarna till största delen ligger vågrätt. En pavement som uppstår då den trampas på kan orsakas inte bara av människor utan även av mellanstora och stora däggdjur. I Varggrottans fall är det skäl att märka att de nedtrampade ytorna ligger just där grottans höjd är klart större än miljön runt omkring och där man hittat koncentrationer av fynd. Detta tyder uttryckligen på att människor vistats där.

Kritik

Varggrottan har diskuterats ända sedan de första fynden såg dagsljuset 1996. Till en början framfördes åsikter främst på tidningarnas insändarspalter, men i och med den debatt som ordnades 2005 under Tieteen päivät (mellan doktor Heikki Matiskainen och Varggrottans utgrävningschef MA Hans-Peter Schulz) flyttade diskussionen över till ett vetenskapligt forum. Höjdpunkten för den hittills förda debatten kring Varggrottan kan anses vara de sju artiklarna om Varggrottan som publicerades i nummer XXIV (2007) av Fennoscandia archaeologica, som ges ut av Arkeologiska sällskapet i Finland.

Kritiken har främst riktats mot tolkningarna av stenmaterialet och övriga forskningsteman (bl.a. dateringarna). Stenföremålen anses främst vara formade av naturen och inte tillverkade av människan. Dateringarna har ansetts vara otillförlitliga. Dessutom har kritik riktats mot forskningsprojektets personal. Bakom denna kritik finns dock förmodligen också annat än vetenskapliga orsaker.

Dagsläget

Inga undersökningar har gjorts i Varggrottan sedan 2016 och dispyten har ännu inte fått något slut. Varggrottan har visat sig vara en så het potatis att ingen arkeologisk instans har vare sig vilja eller mod att öppna upp undersökningen på nytt.