Syftet med restaurering: Antikvariskt minnesmärke, museum och representationslokal

Restaureringen av Finlands historiska slott började i slutet av 1800-talet. Diskussionen om restaureringen av Åbo slott och vilka mål som skulle ställas upp för arbetet började vid samma tid som Åbo stads historiska museum fick de första rummen i främre slottet klara för museibruk 1881. De första planerna lades upp på 1890-talet. De genomfördes inte, utan i början koncentrerade man sig på byggnadshistorisk forskning. Den egentliga restaureringen var på väg att komma i gång i slutet av 1930-talet, men kriget avbröt arbetena. Restaurering började 1946 och avslutades våren 1961 med en fest och överlämnandet av slottsnyckeln till Åbo stad. Restaureringen av främre slottet började på 1970-talet och avslutades 1988. Efter det fick slottets huvudbyggnad ännu moderna förnyelser; en föreläsningssal och en hiss.

En motion om restaureringen av historiska slott väcktes i lantdagen 1881. En principiell diskussion om målen för restaureringen av Åbo slott började vid samma tid då Åbo stads historiska museum fick de första rummen i främre slottet klara för museibruk. De första restaureringsplanerna beställdes från arkitekt Jac. Ahrenberg. Planerna för inredning av den nuvarande Brahesalen blev klara på hösten 1884. De ändrades dock till följd av undersökningar och två angränsande rum till salen blev klara först i december 1887.  

En av museets grundare, L. W. Fagerlund, ville få byggnadshistoriska utredningar i gång så fort som möjligt. När länsfängelset flyttades bort från slottet sommaren 1890 försökte man locka Gustaf Cygnaeus till att göra undersökningarna, men han tackade nej. Cygnaeus föreslog Reinhold Hausen för uppdraget. Inte heller han var intresserad av uppgiften. Till slut kallade man Jac. Ahrenberg till uppdraget. Han erbjöds också att ta fram restaureringsplaner för främre slottet. Ahrenberg tog emot arbetet och utförde undersökningarna på 1890-talet tillsammans med A. H. Snellman. 

Ahrenberg ämnade återställa slottet i dess forna glans under fransmannen Eugene Emmanuel Viollet-le-Ducs principer. Tanken var att ge den historiska byggnaden anblicken av en viss tid genom att skala bort icke-relevanta konstruktioner och rekonstruera det som försvunnit under seklerna. Redan på sin tid väckte principerna kritik. Majoriteten av Arkeologiska kommissionen understödde dock Ahrenbergs planer. De verkställdes aldrig.  

Vid inträdet till det nya seklet var slottets huvudbyggnad i dåligt skick. Mellanbjälklagen var ruttna och hade delvis rasat. Det var nu ännu mer aktuellt att restaurera hela slottet. I fråga om undersökningar ställde museets direktion hoppet till Juhani Rinne, som gjorde undersökningar från år 1900 för museets räkning. Rinne fördjupade sig dock aldrig i slottets historia. Rinne utarbetade en plan 1928 för sådana undersökningar som restaureringsarbetet förutsatte. Tf. statsarkeolog Julius Ailio meddelade dock att man inte fick göra någonting i Åbo slott utan tillstånd från Arkeologiska kommissionen. Hösten 1929 utsågs Rinne till statsarkeolog. Det gav honom fria händer. Rinne avsattes dock från sitt uppdrag 1933. Först övergick ansvaret till Iikka Kronqvist.

Det blev dock en uppgift för Nils Cleve, som tillträtt tjänsten som museidirektör 1935, att inleda restaureringsarbetet. Tillsammans med statsarkeolog Carl Axel Nordman utarbetade han ett restaureringsprogram. Riksdagsledamöterna i Åbo valkrets väckte en motion i riksdagen hösten 1936 om finansieringen av restaureringen. Cleve utarbetade ett nytt restaureringsprogram, enligt vilket slottets huvudbyggnad skulle betjäna antikvariska och museala behov samt representationsbruk.  

Tanken på att restaurera hela slottet vaknade 1937. Då beredningen av riksdagsmotionen dröjde beviljade staden på förslag av museinämnden ett anslag för att fortsätta undersökningarna av slottets huvudbyggnad. Sommaren 1937 inledde arkitekt Toivo Anttila mätningar, och Iikka Kronqvist inledde byggnadshistoriska undersökningar tillsammans med arkitekt Erkki Kartano. Riksdagen beslutade att inleda planeringen av restaureringsarbetet 1939. Till arkitekt för restaureringsarbetena valdes Erik Bryggman. Man hann dock inte göra någonting alls före krigen. Vid flygbombardemangen under fortsättningskriget tog slottet allvarlig skada. Taket på slottets huvudbyggnad och de återstående mellanbjälklagen förstördes helt.

Åbo slotts betydelse garanterade att restaureringen genast inleddes efter kriget våren 1946. Cleve hade flyttat till Helsingfors, men han blev kvar som sekreterare för restaureringskommittén och kontrollerade arbetena. Museidirektörerna Oscar Nikula och Irja Sahlberg deltog hela tiden i planeringen. Arkitekt Erik Bryggman svarade för restaureringsarbetet och Carl Jacob Gardberg för undersökningarna. Carin Bryggman utarbetade inredningsplaner. Cleves principer från 1936 för programmet började genomföras.  

Den 4 maj 1961 firade man resultatet av allt stretande när slottets huvudbyggnad togs i bruk under en fest ordnad av restaureringskommittén. Republikens president och fru Kekkonen hedrade tillfället med sin närvaro. Band de inbjudna fanns en betydande skara politisk ledning, Sveriges, Norges och Polens ambassadörer, Danmarks chargé-d’affaires och Åbo stads ledning. Festen kulminerade i att Republikens president överräckte slottsnyckeln till Åbo stad.

Reparationen av slottets huvudbyggnad var på sin tid det största restaureringsprojektet i Norden. De valda principerna reformerade attityder. Allt som kunde repareras blev reparerat. Endast de delar rekonstruerades där man kunde vara säker på den tidigare konstruktionen och utseendet. Men såsom det ofta går med stora projekt, fick den första tidens idealism ge vika för kompromisser även vid slottsbyggandet. Ofta drog arkitekten det längre strået. Vestibulen, trappor som förenar passager samt rum som inreddes på vinden förlänade Erik Bryggman en för sin arkitektur karaktäristiskt modern anblick.  

Restaureringen av slottet fortsatte i mitten av 1970-talet med att man började renovera det främre slottet. Arbetet inleddes med att armera fundamentet och förnya hustekniken. Restaureringen avslutades 1988. I sammanhanget installerade man hissar i slottets huvudbyggnad, ändrade västra ändan av södra utställningshallen till en föreläsningssal med 120 sittplatser och förnyade slottets köksteknik. Reparationsarbetena upphörde i sin helhet 1990. Huvudarkitekt för renoveringarna var Eero Raatikainen och Carin Bryggman svarade för inredningsplaneringen.

Litteratur

Petja Aarnipuu, Turun linna kerrottuna ja kertovana tilana. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1162, Tiede. Helsinki 2008.

Knut Drake, Menneisyys, nykyisyys, tulevaisuus. Turun kaupungin historiallinen museo – Turun maakuntamuseo 1881-1981. Turku 1995.

C. J. Gardberg, Turun linna ja sen restaurointi. Turku 1961.