Inventering av Kiantajärvi och Vuokkijärvi i Suomussalmi 1957–1958

Det fanns mycket lite information om områdets förhistoria. Den första personen intresserad av arkeologi som besökte kommunen var O. A. F. Lönnbohm dvs. Mustonen. På uppdrag av Finska fornminnesföreningen reste han omkring i Kajana härad 1884 och samlade in fornfynd och tecknade upp traditioner med anknytning till såväl bosättning, krig, det kyrkliga som livet i övrigt.  Under sin fältarbetsresa träffade han inte på någon som skulle ha hittat fornföremål. Han fick dock höra talas om vissa föremålsfynd eftersom han bland annat gjort en anteckning om att det i ”Kinnunens hus” (i Vuokki?) skulle ha förvarats ett stenföremål kallat lappnagel, med hjälp av vilket en lapp sades ha klättrat upp i ett träd.

Det första fornföremålet som hittats i Suomussalmi kom till Nationalmuseet 1896. Det är ena halvan av en dekorerad klubba som torparen Janne Majava hade hittat i jorden på gården Keminniemis marker.

Följande fynd, ett ovalt spänne, inlämnades till museet 1909 av agronom A. O. Tudeer. Föremålet hade hittats på gården Keskitalos marker i Juntusranta by när barnen lekte. Igen gick det över tio år innan man skickade ett spetsigt ovalt stridsvapen med skafthål ur kronofogden A. H. Sandströms kvarlåtenskap till Nationalmuseets samlingar. Man visste att klockaren P. Saastamoinen kanske hade hittat vapnet vid sitt boställe Roinila. Ett annat stenföremål ur Sandströms kvarlåtenskap hade fåtts från Yli-Vuokki. Fyndet hade gjorts i början av 1900-talet på stranden till Aittojärvi.

År 1937 skickade A. R. Tuomas-Kettunen en stenyxa och en mejsel från Piispajärvi, vilka hade hittats ett par år tidigare på Anninniemi udde vid Sutela gård. År 1938 donerade forstmästare E. af Hällström en yxa med skafthål till Nationalmuseets samlingar, sannolikt härrörande från Kaikkola i Pyhäjärvi.

År 1938 skickade Väinö Hämäläinen ett djurhängsmycke till Nationalmuseet, upphittat vid Syväniemi i Juntusranta när en ny stuga byggdes.

Alla fornminnesfynd skickades förstås inte in till Nationalmuseet. I Heikki Kemppainens kvarlåtenskap fanns en stenyxa som förmodas ha hittats på Joenniemis marker vid Emäjoki. Nära samma plats, vid Ristikaarre, hittade Ilmari Kemppainen en annan stenyxa 1947. Lärare Heikki Korhonen var intresserad av fyndplatsen för föremålet och upptäckte brända stenar på den, vilka sannolikt härrörde från en eldstad. Denna upptäckt och fyndet av några kvartsskärvor med vassa kanter styrkte fyndet av den första boplatsen från stenåldern i Suomussalmi.

Heikki Korhonen, som 1950 utförde seismologiska fältarbeten i Suomussalmi, vidarebefordrade hälften av en gjutform för bronsyxor som hittats 1936 i en tjärdal i Halkoniemi till Nationalmuseet. Fyndet var så pass intressant att C. F. Meinander följande år utförde de första arkeologiska utgrävningarna på fyndplatsen i Salmenniemi.

Från Juntusranta hade man också 1952 fått uppgifter om det intressanta området på Kalmosärkkä. I samma trakter hade man funnit två föremål från järnåldern även tidigare, ett ovalt spänne och ett djurhängsmycke i brons. Denna bakgrundsinformation ledde Matti Huurre till att på bekostnad av Oulujoki Oy genomföra en inventering av stränderna kring Kiantajärvi 1957 och följande år av stränderna kring Vuokkijärvi.

Under cirka en månad sommaren 1957 hittade Matti Huurre 26 boplatser från stenåldern under sina strövtåg på Kiantajärvis stränder. Inventeringen visade att det ringa antalet fynd bara berodde på bristande undersökning. Suomussalmi hade bevisligen varit bosatt alltsedan stenåldern.

Vid inventeringar följande sommar hittade man ytterligare nio boplatser. Sommaren 1958 gjorde man även utgrävningar på Kalmosärkkä under cirka en månad samt mindre provgrävningar i Kellolaisten Tuli. Efter inventeringarna 1957–1958 och den första utgrävningen på Kalmosärkkä trädde de arkeologiska undersökningarna i Suomussalmi in i ett helt nytt skede.

Matti Huurre har berättat om inventeringarna 1957 och bland annat om hur han med tältet och alla andra prylar på ryggen vandrade från kyrkbyn till Juntusranta. På vägen gick också hans gummistövlar sönder. Efter att ha nått Juntusranta måste han först ge sig av till byboden i Perttula för att köpa nya skodon. Där frågade han huruvida lärare Martti Manner vore anträffbar. Handlande visste berätta att läraren för närvarande var i Hossa, men sannolikt skulle komma tillbaka följande dag. Matti Huurre reste tältet på skolgården och satte sig för att vänta på läraren för att fråga närmare om fynden som hittats på Kalmosärkkä hösten 1952 och för att besöka platsen och bekanta sig med den. När lärare sedan följande dag med fötterna på styrstången kurvade in på skolgården med sin motorcykel visste Matti Huurre att samarbetet med den av allt döma lättsamma läraren kunde fungera också i fornminnesärenden.

Mötet ledde till ett långt samarbete och djup vänskap. Matti Huurre besökte Suomussalmi varje år i över trettio år i arbetets tecken. Han utförde arkeologiska utgrävningar på åtta olika platser och hittade ytterligare fornlämningar under sina strövtåg längs sjöstränderna. Matti Huurre är också tack värd för sina många undersökningar av och publikationer om Suomussalmi. Bland de mest omfattande kan man nämna publikationen Leipä luonnosta Suomussalmen historian kymmenen vuosituhatta samt de första förhistoriska delarna av Kainuun historia I.

I dag (april 2017) känner man till 501 fornlämningar och 140 kulturarvsplatser i Suomussalmi. De flesta av dem är försvarsverk från andra världskriget. I Suomussalmi kommunområde har det gjorts totalt 39 arkeologiska utgrävningar eller provgrävningar, 20 inventeringar samt rapporterats om 77 terrängundersökningar.