Statens fastighetsstrategi bakom överföringen av Museiverkets fastigheter

Museiverket som vårdare av kronans arv

Museiverkets fastigheter hade man samlat under Arkeologiska kommissionens (t.o.m. 1972) och Museiverkets verksamhet. Ansvaret för medeltida slott och slottsruiner, som tidigare tillhört kronan, övergick i slutet av 1800-talet till Arkeologiska kommissionen. Byggnadsstyrelsen ansvarade för renoveringarna av dem. Övriga fastigheter tillkom staten i form av förvärv, gåvor och testamenteringar. I led med den statliga förordningen om förvaltningen av statens fastighetsförmögenhet (159/1995) år 1995 blev Museiverket en fristående fastighetsenhet.

Byggnadsbeståndet från i huvudsak tiden före 1900-talet var belägen runtom i landet. Till byggnaderna hörde även utomhusområden, parker och trädgårdar. Nästan alla museibyggnader skyddades av förordningen om skydd för staten tillhöriga byggnader eller byggnadsskyddslagen.

Museiverkets byggnader hade antingen en särskild nationell betydelse, som till exempel slott och framstående mäns bostäder, eller ett mer allmänt kulturhistoriskt värde, som till exempel folkbyggnader och herrgårdar. Objekt införskaffades även för restaurering, såsom vattenkvarnar i Kajanaland. Fornlämningsområden införskaffades för att trygga bevarandet av dem, ibland också för att minska den belastning som de gav upphov till för privatpersoner. Arkeologiska kommissionen strävade efter att förvärva bland annat fornborgar, varav den viktigaste var Rapolaåsen i Sääksmäki.

Utöver Finlands nationalmuseum fanns det museum i cirka tjugo av Museiverkets fastigheter. Med museerna och borgarna samt deras respektive samlingar och berättelser förmedlade man en bild av Finlands historia. Även Museiverkets fornlämningsfastigheter var besöksmål med sina skyltningar och stigar.

Staten förnyar sin fastighetsstrategi

Museiverkets fastigheter överfördes i början av 2014 till Senatfastigheters och Forststyrelsens förvaltning. Överföringen var en del av centraliseringen av statens fastighetsägande. Den föregicks av en lång process i vilken man utredde grunderna till överföringen av förvaltningen och bedömde fastigheternas betydelse för staten.

Statens fastighetsstrategiska riktlinjer, som utgjorde grunden för överföringen, bekräftades av Statsrådet den 21 oktober 2010. Syftet med strategin var att förenhetliga anvisningarna för användningen av statens fastighetsförmögenhet och bekräfta statens ägandepolitik. Statens strategiska fastighetsförmögenhet skulle vara fastigheter, som det med beaktande av skötseln av statens uppgifter eller på grund av egendomens karaktär skulle vara nödvändigt att äga. Statens övriga fastighetsförmögenhet skulle man från statens sida kunna överlåta till någon annan.

Åren 2011–2012 kartlade en arbetsgrupp vid finansministeriet det kulturhistoriskt betydelsefulla i statens fastighetsförmögenhet. Arbetsgruppen delade in de kulturhistoriska fastigheterna i för staten strategiska och icke-strategiska fastigheter. De fastigheter som bedömdes ha ett strategiskt värde skulle delas in i bruksfastigheter och kultur- och sevärdhetsobjekt. Museiverkets fastigheter skulle överföras till Forststyrelsen och Senatfastigheter.

År 2013 utarbetade en arbetsgrupp vid undervisnings- och kulturministeriet ett förslag om skötseln och förvaltningen av Museiverkets fastighetsförmögenhet, så att bevarandet av de kulturhistoriska värdena kan tryggas och egendomen skötas så effektivt och produktivt som möjligt samt så att det tjänar statens övergripande intresse.

Klassificeringen resulterade i 49 strategiska fastighetsförmögenhetsobjekt. Av objekten är cirka hälften byggnadsarv och hälften fornlämningar. En del objekt omfattar båda elementen.

Med andra ord ändrades Museiverkets roll 2014 från att ha varit fastighetsförvaltare till styrande och tillsynsutövande myndighet. I de objekt som överfördes till Senatfastigheters förvaltning ändrades Museiverkets roll från utövare av museiverksamhet till hyresgäst.