Stadsplanelagen banade väg för skydd av byggnader och stadsbilden

Bestämmelserna från 1930-talet handlade om skyddet av konstnärliga och estetiskt behagliga miljöer: ”Vid stadsplanens gestaltning böra kulturminnesmärken samt tilltalande landskapsbilder och andra skönhetsvärden skyddas och bevaras”. (2 §). I 34 § i byggnadsstadgan formulerades det med förbud mot att förstöra historiskt och konstnärligt värdefulla byggnader och stadsbilder. Nybyggen i värdefulla miljöer skulle dessutom anpassas till det befintliga byggnadsbeståndet.

Ett värdefullt område som skulle skyddas skulle förklaras ”gammal stadsdel” (byggnadsstadgan 82/-85/6 §). För dessa stadsdelar kunde avvikande bestämmelser utfärdas ”för skyddande av konst- och kulturvärden”. Den första stadsdelen som med stöd av förordningar skyddades var Gamla stan i Borgå 1936. Andra tidiga skyddsobjekt var Barckens udde i Ekenäs, Raumo centrum och Senatstorget i Helsingfors samt Klosterbacken i Åbo (1937). Förordningen tillämpades ända fram till 1950-talet. Ett exempel från denna tid är skyddandet av Helsingfors stadshuskvarter och närliggande kvarter som en gammal stadsdel år 1952. Det som försvårade tillämpningen av lagen var att det inte fanns sammanställda uppgifter om värdefulla byggnader eller områden. Det var tidevarvet före skydd registrens tillkomst.

Före stadsplanelagen av år 1931 reglerades byggandet i städerna genom den kejserliga förordningen av år 1856. Viktigare var det att bygga brandsäkra städer, vilket i praktiken tog sig uttryck i tillräckligt breda gator, esplanader och parker, reglering av byggmaterial och till och med i ett tillräckligt antal brunnar. I väntan på modernare förordningar utvecklades planläggningsförfarandet utanför lagstiftningen. Städernas byggnadsordningar utgjorde viktiga rättesnören och idéer hämtade man även från Sveriges stadsplanelagstiftning som hade reviderats i början av 1900-talet.

Beredningen av stadsplanelagen inleddes år 1919. Lagens beredningsmaterial är en viktig tidsskildring av förhållandet till byggandet av städer: materialet innehåller även positiva synpunkter på gamla stadsmiljöer och på bevarandet av dessa. Stadsplanelagen blev färdig och godkändes på 1920-talet. Stadsplaneringens ideal betonade, som tidens traditioner bjöd, en sammanhängande stadsbild som bidrog till att främja uppkomsten av skyddsbestämmelser i lagen. Den viktigaste förebilden för den nya lagstiftningen var Sveriges stadsplanelag, medan modellerna gällande stadsbilden och skyddet av den kom från Tyskland och Österrike.

Stadsplaneringen och mycket av den befintliga stadsplaneringspraxisen etablerades i och med stadsplanelagen och byggnadsstadgan. Förordningarna gav städerna monopol på stadsplaneringen, främjade professionell stadsplanering och lade även en viktig grund för skyddandet av stadsbilden, landskapet och byggnaderna.

Bestämmelserna i stadsplanelagen ersattes år 1958 av byggnadslagen, enligt vilken ”kulturminnesmärken samt tilltalande landskapsbilder och andra skönhetsvärden i mån av möjlighet [böra] skyddas och bevaras”. Detta var möjligt genom att i stadsplanen göra en områdesreservering i syfte att ersätta den i stadsplanelagen föreskrivna bestämmelsen om gammal stadsdel. Bestämmelserna om skyddandet av byggnader i stadsplanelagen ansågs betydelsefulla ännu i betänkandet av kommissionen för byggnadsskyddsförvaltningen 1974.