Splittringen av byarna

Den etnologiska byforskningsverksamheten fick sin början redan år 1912, när licentiat Sigurd Erixon, som nyligen utnämnts till fältforskningschef på Nordiska museet, riktade blicken mot den arkaiska östgötska byn Kila. Frågan var aktuell även hos oss i och med att landets svenskspråkiga lantbruksföreningar år 1915 utlyste en tävling för hembygdsskildringar. En av dessa, som gällde Tjärlax i Närpes, ansågs vara värd att publicera tack vare sina detaljerade och mångsidiga beskrivningar av näringar och byggnader. På initiativ av den finlandssvenska föreningen Svenska Odlingens Vänner (1906) hade Gabriel Nikander redan från år 1909 inventerat gamla hus i Helsinge socken. Undersökningen, som byggde på fältarbete, arkivmaterial och kartor, publicerades år 1916 under namnet Byar och gårdar i Helsinge. Den väckte intresse även i Sverige och bidrog till att Nikander utnämndes till professor i nordisk kulturhistoria och folklivsforskning vid Åbo Akademi.

Följande impuls kom år 1918. Med tanke på splittringen av byarna skrev Erixon också en programförklaring i museets årsbok Fataburen där han talade för grundlig forskning. Den togs emot med uppskattning även bland vetenskapsmän hos oss. Den egentliga sporren för att inleda arbetet var ett betänkande från Folkminneskommittén, publicerat år 1923, som kraftigt förde fram samhällets ansvar för att samla in alla typer av material som kunde belysa tidigare tidsåldrars kultur.

Nödropet föll i god jord. ”Forskningsarbete om minnen på väg att försvinna” inleddes år 1925 på initiativ av professorn i finsk-ugrisk etnologi U. T. Sirelius. Museitjänstemän hade tidigare gjort fältundersökningar under tjänsteresor, men nu utrustade man en riktig expedition som skulle utforska allmogekulturen som helhet inom ett begränsat område. Arkeologiska kommissionen (Nationalmuseet), Finska Fornminnesföreningen, Kalevalasällskapet och Ordboksstiftelsen tog sig tillsammans an utmaningen under ledning av Sirelius. De ordnade en etnologisk byforskningsresa till de gamla byarna Hyömäki och Miehoila i Hauho.

Platsen besöktes av bland annat språkvetaren Kai Donner, musikvetaren Ilmari Hannikainen, språkvetaren Toivo Kaukoranta och textilforskaren Tyyni Vahter. Till gruppen hörde förutom museitjänstemännen även ett tiotal studerande (bl.a. Kustaa Vilkuna) och forskare.

I fältundersökningssituationer delades olika delar av det materiella och andliga livet in i separata forskningsteman för de olika deltagarna. Av de äldre forskarna studerade exempelvis U.T. Sirelius byggnaderna och gårdsplanernas form. Till sin hjälp hade han en arkitektstuderande som koncentrerade sig på att rita av byggnaderna, eftersom studerande inom detta område under denna tid förutsattes mäta och rita av något viktigt inhemskt byggnadsverk eller en del av det. Förutom borgar och kyrkor var man även intresserad av trästäder och bondbyggnader. Doktor Albert Hämäläinen på Nationalmuseet specialiserade sig på läkekonst, trolldom, folktro, seder och fester, medan doktor Tyyni Vahter intresserade sig för textilier. Studenten Elma Mikkola-Leskinen fördjupade sig i livsmedelsekonomin, E. A. Virtanen studerade byordningen och rättssystemet och Kustaa Vilkuna fokuserade på jordbruk och boskapsskötsel. Här syns influenser från Gunnar Suolahtis kulturhistoriska skola. Eino Leskinen fick jakten och fisket på sin lott, V. Rikkonen studerade teknik och fortskaffningsmedel tillsammans med Sirelius och T. I. Itkonen tog sig an vattenfarkosterna. Konstnären Ilmari Hannikainen forskade i folkmusik. Man uppmärksammade även lekar och kraftsport och gjorde till och med observationer om språk. Astrid Reponens och Maija Juvas avsnitt om födelse, bröllopsseder och trosuppfattningar, avsnitten om sagor, poesi, gråtkväden och musik samt det språkvetenskapliga materialet togs inte med i publikationen. Denna information dokumenterades i expeditionens bakgrundsorganisationers arkiv.

Verksamheten fortsatte, till största delen under ledning av Sirelius och med samma forskare involverade, i vissa socknar i Mellersta Finland (1926), Ilomants (1927; publikation 1939) och Pyhämaa (1918). Efter resan till Pyhämaa avslutades museets och vetenskapsföreningarnas gemensamma fältundersökningar. Temana för undersökningarna var av liknande slag, men man beaktade de geografiska förutsättningarna på respektive plats. I havsnära miljöer inkluderades bland annat fartygsbyggande, fiskarsamhällen och säljakt, medan man ute i ödemarken fokuserade särskilt på bland annat ödemarksnäringar och svedjebruk. Även lek- och festtraditioner samt seder och trosuppfattningar med anknytning till olika skeden i människors liv togs med i publikationen.

Inspirerade av de fältarbetsresor som leddes av Sirelius började Tavastlands nation år 1927 och kort därefter även andra studentnationer organisera forskningsresor till socknar eller byar i sina hembygder. Dessa resor, vars innehåll kunde variera, ingick i nationernas program ända till 1960-talet.