”Sörjer du gamla tegel?” Fasadism och fallet Kämp som milstolpe för byggnadsskyddet

Föränderliga stadskärnor

I början av 1960-talet upplevde man en tid av stark optimism och tro på ekonomisk tillväxt, då stadens utveckling skulle vara dynamisk och livet där modernt. Ombyggnaden av moderna affärscentra sågs som ett tecken på internationalisering och progression. Skyddande associerades med synvinklar på det förflutna.

Byggandets dimensioner ökade i stadskärnorna på 60-talet. Orsakerna hängde samman med såväl den byggnadstekniska utvecklingen som att de var ekonomiska. Till exempel i Helsingfors affärscentrum fick många småskaliga och dekorativa nyrenässanshus från slutet av 1800-talet, jugendhus från början av 1900-talet och lägre trähus ge vika för mer vidlyftiga affärshus. Bland annat de största bankerna rev byggnader och byggde affärshus i Helsingfors. En motsvarande utveckling härjade också i mindre städer.

Debatterna för och emot slog gnistor

Kansallis-Osake-Pankki hade ägt Kämps fastighet sedan 1917 och under decennierna bit för bit köpt upp även de omgivande fastigheterna. Hotell Kämp var inte lika högt som det omgivande byggnadsbeståndet och banken ansåg sig förlora avsevärda intäkter. År 1961 framförde banken att byggnaden skulle rivas och ersättas med ett nytt hotell- och affärshus. En annan motivering som ägaren gav var att byggnaden är i dåligt skick. Då började en livlig tvist där affärslivets krav på modernisering och effektivitet kom att ställa sig i motsättning till bevarandet av stadsbilden i Helsingfors centrum.

Även byggnadsskyddets ämbetsmaskineri drog i gång sina motorer: År 1961 deltog Arkeologiska kommissionen i en skrivelse från Finlands arkitekturmuseum där man vädjade till KOP om att byggnaden skulle bevaras. Efter en livlig och skiftesrik offentlig diskussion meddelade KOP i slutet av 1963 att banken ”bevarar” Kämps fasad genom att riva den befintliga fasaden som byggts i flera omgångar och ersätta den med en ny som ska motsvara Theodor Höijers ursprungliga plan. Bakom den ”räddade” fasaden skulle banken bygga moderna hotellokaler. Detta dämpade en del av den offentligt diskussionen.

Finns det längre någonting att skydda?

Under tvisten ändrades detaljplanen för tomten där Kämp stod. Ändringen orsakade fler oklarheter och polemik om huruvida de gamla väggkonstruktionerna fick rivas eller inte. KOP fick ändå bygglov för nybygget och inledde rivningsarbetena hösten 1965. Arkeologiska kommissionen föreslog för Nylands länsstyrelse att fasaderna borde skyddas. Efter att fått ett negativt beslut anförde kommissionen besvär hos statsrådet. Åtgärderna ledde inte till något. Statsrådet gav inte ens ett utlåtande om saken, eftersom det ansåg att Kämp redan var helt förstört.

KOP:s nya huvudkontor blev färdigt 1969 och i fråga om material och byggnadsteknik var det en helt modern nybyggnad, delvis en kopia av gamla Kämp. Paradtrappan rekonstruerades efter den gamla modellen medan representationssalen, känd som Spelsalen, byggdes om och lades på en något annan plats än tidigare. För fasaderna strävade man efter att åstadkomma Höijers färgnyanser. Gamla dörrar, räcken och pelare användes delvis, takmålningarna återställdes. Rekonstruktionsarbetet var krävande, dess planerare hörde till toppen i sin bransch. Arbetet genomfördes under samarbete med Arkeologiska kommissionen.

Ineffektiva skyddsmetoder

Svagheterna i lagstiftningen för skyddet av byggnader avslöjades i fallet Kämp. Skyddet av kvarteren vid Norra Esplanaden skulle ha krävt att området förklaras vara en s.k. gammal stadsdel (se artikeln om detaljplanelagen från 1931) och staden borde då ha löst in tomterna i området till sin ägo. I praktiken skulle detta ha varit besvärligt, om inte omöjligt.

När arkitekterna Vilhelm Helander och Mikael Sundman i sin pamflett Vems är Helsingfors (1970) några år senare skarpt kritiserade den våldsamma förändringen i stadskärnorna, fanns Kämp bland exemplen. Sträng kritik fick också den av Aarno Ruusuvuori planerade saneringen av Helsingfors stadshuskvarter, där fasaderna bevarades medan byggnaderna bakom dem i praktiken revs och ersattes med helt moderna byggnader.

Perspektivet på byggnadsskyddet utvidgas

Fallen med Helsingfors stadshus och Kämp illustrerar hur man såg på skyddet av byggnader och mer omfattande helheter i början av 1960-talet. För att bevara karaktären av dem ansåg man att de visuella elementen, fasaderna och deras synliga yta är väsentliga för stadsbilden. Val och bedömning av alternativ gjordes mellan huruvida ursprungliga byggnadspartier ska skyddas eller mer rum ges – och i vilken utsträckning – för sådan moderna tekniska krav som dels kanske kunde främja funktionernas historiska kontinuitet.

Varför stod man då ut med holistiskt skydd och kontradiktoriska lösningar kring principerna för detta skydd? Inte bara därför att det inte fanns andra alternativ. Anja Kervanto Nevanlinna har föreslagit att orsakerna också hängde samman med varför man efter andra världskriget i många europeiska huvudstäder helt och hållet byggde upp de stadsvyer på nytt som förstörts vid bombningar; fasaderna kopierades och byggdes av moderna material. På så sätt hade man velat återställa de synliga delar av stadsbyggandet som upplevdes vara centrala delar av det kollektiva minnet. Även i Helsingfors hade man genomfört liknande lösningar efter kriget (ett exempel på detta är Gardeskasernen). Reparationerna av krigsskador skapade på så sätt även en godtagbar modell för de byggnader som inte skadats genom förstörelsen under kriget.

Man kan också se att fallet Kämp dels främjade att perspektivet på byggnadsskyddet utvidgades. Även om bestämmelsen i detaljplanelagen från 1931 avseende gamla städer hade tagit upp stadsbilden och mer omfattande helheter som skyddsobjekt, gjorde fallet Kämp detta tänkesätt till en vardagssak. Blicken hos yrkesmänniskor inom byggnadsskyddet tog vid sidan av monument även fasta på allt vardagligare byggnadshelheter. Betydelsen av detaljplanläggningen för byggnadsskyddet framhävs.

Fallet Kämp var också förknippat med snabba förändringar i stadsbilden, något som rörde stadsborna djupt. I fallet Kämp fick man prov på styrkan i medborgardebatten och tidningspressen. För dessa erfarenheter har man sedermera funnit användning i fler än en skyddstvist.