Skyddandet av Kulturhuset

Redan efter ett knappt halvår den 29 juni 1989 fastställde statsrådet skyddsbeslutet och Kulturhuset blev byggnadsskyddslagens yngsta objekt. I skyddsbestämmelserna strävade man efter att med speciella metoder påverka bevarandet av såväl det kulturhistoriska som det arkitektoniska värdet. Det förutsattes att byggnaden bevaras som en offentlig samlingslokal samt för samhällsaktiviteter och föreningsverksamhet. Byggnadens fasader och utrymmen grupperades i olika skyddsklasser.

Kulturhusets huvudägare Finlands kommunistiska parti var i ekonomisk kris i slutet av 1980-talet. Även om man äntligen någotsånär hade kunnat betala skulderna som orsakats av bygget av Kulturhuset, hade man varit tvungen att inteckna byggnaden som borgen för andra lån. Kulturhuset hade en väldig symbolisk betydelse för de organisationer som hade byggt det. Man ville på alla sätt hindra att huset skulle förloras till fel händer eller till en användning som stred mot de ursprungliga ändamålen.

Ett monument över arbetarorganisationens handlingskraft och arkitektur, en arena för levande musik

Kulturhuset hade byggts under ledning av det kommunistiska partiet och med hjälp av arbetarorganisationernas riksomfattande talkokampanj för att förbättra utbudet av kultur- och hobbylokaler i huvudstaden. När byggnaden blev klar år 1958 var det en ren kulturskandal att Helsingfors enda dugliga konsertsal hade förverkligats av kommunisterna och arbetarrörelsen. Arkitekturen i Kulturhuset, som ritades av Alvar Aalto, fick omfattande internationell uppmärksamhet. Trots den fina salen kunde man under en lång tid knappt alls locka till sig stadens konsertverksamhet till huset. Festsalsflyglarnas böljande fasad i rödtegel kunde ju även tolkas som en gigantisk röd fana som vajar i riktning mot de västra stadsdelarna. Husets starka politiska prägel höll uppenbarligen effektivt tillbaka organiseringen av kulturevenemang på Kulturhuset.

För att betala av bygglånen var huset tvunget att lätta på kriterierna för kultur och acceptera danser och populärmusik i sitt utbud redan under sina första år. Danserna uppnådde en enorm popularitet och de fyllde Kulturhuset hundratals gånger från slutet av 1950-talet till 1980-talet. Även som en sal för de största internationella stjärnornas jazz- och rockkonserter tog det s.k. ”Kultsa” en obestridd ledande ställning i staden, utan att arrangörerna eller publiken var rädda för att stämplas som kommunister. Kulturhuset blev en viktig plats även för kretsar utanför arbetarrörelsen. Senast i skyddsbeslutets noteringar år 1989 fick detta faktum ett officiellt erkännande.

Reparationsunderstöd och byggnadsskydd som stöd för värnandet av arkitektur

Byggnaden som varit i flitigt bruk krävde i slutet av 1980-talet många slags nödvändiga reparationer och för att genomföra dem behövdes pengar. Under våren som föregick skyddsförslaget hade undervisningsministeriet beviljat Kulturhuset 600 000 mark i reparationsunderstöd för föreningshus till arbeten vars mer exakta innehåll skulle avtalas med Museiverket. Vid syneförrättningen som anordnades för detta syfte konstaterades att byggnadens ursprungliga arkitektur var i behov av reparation, men att den samtidigt är i fara på grund av mångahanda lokala förändringsplaner. Som ändamål för reparationsunderstödet bestämdes utförande av en helhetsplan och målningsarbeten.

Vid planeringen av totalrenoveringen framgick det snabbt att projektet skulle bli alldeles för dyrt för byggnadens ägare. Totalrenoveringen av Kulturhuset förbereddes parallellt med byggnadsskyddet. Museiverkets utkast till skyddsdirektiv inkluderades som planeringens rättesnöre i totalrenoveringens kombinerade grundläggnings- och förhandsplan (28 februari 1989). Bland bilagorna fanns även utlåtanden från Finlands arkitekturmuseum och Arkitektförbundet om betydelsen av Kulturhusets internationellt kända arkitektur, reparationsbehovet och reparationens utmaningar. Bevarandet av arkitekturen presenterades som en nationell uppgift. Med byggnadsskyddet som förbereddes samtidigt sökte man en grund för att statens skulle kunna ge ett betydande stöd till renoveringsprojektet.

I de skyddsdirektiv som Museiverket föreslog ges så konkreta ramar som möjligt för totalrenoveringen som samtidigt höll på att förberedas. Direktiven innehöll skyddsklassificering av utrymmena som illustrerades med planritningar. I många av byggnadens huvudutrymmen (salar, aulor, publikkorridorer) hade de inre utrymmenas ursprungliga arkitektur och ytbehandling bevarats väl och de markerades som arkitektoniskt mycket värdefulla (klass 1a) eller värdefulla (1b) med tanke på skyddsmålen. Andra korridorsutrymmen och mindre salar klassificerades som utrymmen där förändringar som var nödvändiga för byggnadens verksamhet var tillåtna (2). Av de viktigaste inre utrymmena hade salen Alppisali och restaurangsalen förändrats från sitt ursprungliga utseende. De klassificerades som arkitektoniskt värdefulla utrymmen som under reparations- och ändringsarbetet skulle återställas till sin ursprungliga karaktär (3). Salen Alppisali, som från början hade byggts som en biograf, hade redan i början av 1960-talets byggts om till en inspelningsstudio. I restaurangsalen hade den ursprungliga inredningen fått ge vika för pizzeriastilen när restauranginnehavaren byttes på 1980-talet.

Byggnadens användning som nyckelfråga i skyddandet

Kulturhusets totalrenovering genomfördes i enlighet med skyddsbeslutets linjer. Bland annat rustades salen Alppisali upp till ett auditorium genom att efterlikna den ursprungliga inredningen och restaurangsalen återställdes till sin ursprungliga skrud. Totalrenoveringen blev dock på många sätt halvfärdig eller utfördes enklare än man hade tänkt sig, när FKP gick i konkurs år 1994. På en auktion hamnade byggnaden hos en så kallad skräpbank.

Konsert- och evenemangsverksamheten fortsatte i huset på någotsånär samma sätt som förr även efter att det hade bytt ägare. Användarna av kontorslokalerna byttes. Efter den halvfärdiga totalrenoveringen krävde dock underhålls- och reparationsbehoven, tillsammans med skyddsskyldigheterna, en mer långsiktig plan för Kulturhusets framtid. Undervisningsministeriet tillsatte en särskild arbetsgrupp som skulle reda ut möjligheterna. Som möjliga verksamhetsmodeller jämförde man förslag som presenterades med namnen Kulturernas hus, Kaleva-huset och Kvinnornas hus, men inget av dem gick vidare till en fortsatt utveckling. Arbetsgruppen förutsåg att Kulturhuset skulle överföras till statens fastighetsbolag, vilket det senare gjorde. När det visade sig vara svårt att avgöra ett nytt användningsområde, var överföringen i statens ägo ett sätt att trygga fullföljandet av byggnadsskyddet.

I Senatsfastigheternas ägo upplevde Kulturhuset än en gång en grundlig totalrenovering under åren 2011–2013. Skyddsdirektiven som hade fastställts år 1989 var redan för andra gången i bruk och styrde planeringen av totalrenoveringen. Totalrenoveringsprocessen inleddes genom Museiverkets lokalprojekt, där Kulturhusets kontorslokaler anslöts till det intilliggande hushållslärarinstitutet och de nya samlingslokalerna som byggdes under marken mellan byggnaderna. Festsalen och möteslokalerna rustades upp och i dem gjordes tekniska och funktionella ändringar med tidsenlig utrustning som behövdes för konsert- och evenemangsverksamheten.

År 2017 har kontorsflygeln redan blivit ledig efter Museiverkets bruk och man söker efter nya användare. Den del av Kulturhuset som är mer känd för den stora publiken fortsätter som en plats för mångsidiga gästkonserter och gästevenemang, såsom den i praktiken har varit ända sedan den färdigställdes. Stadens konsertsalsutbud och -skala har förändrats genomgripande under 60 års tid och Kulturhuset kan med sin storlek eller utrustning inte utmana sina otaliga nyare konkurrenter. Med stöd av byggnadsskyddet har Kulturhuset ändå uppnått en märkbar ställning både som ett historiskt och arkitektoniskt monument och en populär evenemangslokal.