Skyddandet av kulturarvet under krigsåren

Hur kulturarvet skulle skyddas under krig var något man vid Arkeologiska kommissionen hade funderat på sedan 1920-talet, men ingen tydlig praxis förelåg. När krigshotet ökade, beredde man sig på kommissionen hösten 1939 att skydda och förvara Nationalmuseets samlingar. När situationen blev akut förbereddes nödplacering av samlingarna och materialet på Svidja gård i Sjundeå. När vinterkriget bröt ut hade man redan hunnit hämta tillbaka en del av de bortförda arkiven eftersom det var svårt att arbeta utan dem i Helsingfors. En del av samlingarna hade placerats i säkerhet i förrådet på museets bottenvåning. Förvaringsutrymme fick man även på en annan herrgård i Sjundeå, gråstensslottet i Sjundby.  

Samlingar evakuerades nästan från alla museer eller så vidtogs andra skyddsåtgärder, men i flera fall inledde man räddningsarbetet för sent. Finlands museiförbund bistod mindre museer i samband med evakuering och uppmanade i januari 1940 museer som låg utanför krigszonen att vidta mer effektiva skyddsåtgärder.  

I Viborg och i övriga Karelen var läget mer dramatiskt. Evakueringen av Viborgs museums samlingar hade avstannat när kriget bröt ut, och under vinterkrigets sista dag träffades museet av en bomb och brann ner. I samband med evakueringen av befolkningen blev en omfattande kulturegendom kvar i Karelen och denna egendom tog röda armén som krigsbyte. De mest värdefulla konstverken blev till slut placerade i museer i Leningrad.

Ett nytt krig verkade oundvikligt och före fortsättningskriget gavs museerna evakueringsanvisningar. I händelse av krig utfördes omfattande befästningsarbeten längs Salpalinjen vid östgränsen. Arkeologiska kommissionen fruktade att fornlämningar eventuellt skulle skadas i samband med befästningsarbetet och därför utfördes några arkeologiska undersökningar. När fortsättningskriget bröt ut i juni 1941 skadades Åbo slott i samband med bombningarna och Norra Österbottens museum i Uleåborg förstördes av en fullträff. I det ockuperade Karelen möttes man i Kexholm av en bedrövlig syn. Ryssarna hade bränt upp staden och endast tio procent av byggnaderna stod kvar.

Storbombningarna av Helsingfors i början av 1944 ökade behovet av skydd. Nationalmuseets samlingar och arkiv hade redan flyttats till olika delar av landet, bl.a. till Sibbo gamla kyrka, Heliga korsets kyrka i Hattula, den gamla klockstapeln i Karkku kyrka och Pernå museum. En del föremål lämnades kvar i Nationalmuseet och skyddades genom att man placerade sandsäckar utanför museets fönster på nedersta våningen och centralhallen. Värdefulla föremål placerades i ett utrymme nedanför tornet och dörröppningen murades igen. De mest värdefulla föremålen på Nationalmuseet fördes till Kemi gamla kyrka och enda till Sverige.

På vårvintern 1944 flyttade en del av Nationalmuseets personal till Asikkala, närmare sagt Urajärvi gård som ägdes av Finska Fornminnesföreningen. Detta blev Arkeologiska kommissionen tillfälliga arbetsplats. Eftersom de manliga tjänstemännen var vid fronten eller hade uppgifter hos försvarsmakten blev arkeologen, amanuens Ella Kivikoski, tvungen att ta hand om många arbetsuppgifter. Hon bar i praktiken ansvaret för verksamheten vid den förhistoriska avdelningen under krigsåren.

I och med ställningskriget tordes man avstå från försiktighetsåtgärderna gällande museerna. Det fick man ångra sommaren 1944 när bombningarna koncentrerades till tätorterna. Efter mellanfreden i Moskva förändrades situationen. Då blev det bråttom att återföra även de museiföremål som hade placerats i Sjundeå som blev en del av Porkala arrendeområde. Även övriga av Nationalmuseets samlingar och material hämtades tillbaka. För säkerhets skull höll man material och föremål som förts till Sverige kvar där fram till våren 1945. Nationalmuseet öppnades på nytt den första mars 1946. Emellertid visades inte de finsk-ugriska och exotiska samlingarna.

Andra världskriget förorsakade enorma skador på kulturarvet i Central- och Östeuropa. År 1954 ingicks Haagkonventionen i syfte att skydda kulturegendom i händelse av en beväpnad konflikt. Hur kulturminnesmärken ska skyddas i samband med militära konflikter är tyvärr en aktuell och svår fråga även i dag.