”Salt och peppar!” – Restaureringsarbetet på Ständerhuset ur två rollers perspektiv

En nationellt betydelsefull byggnad som arbetsplats

Restaureringsplatsen var både ofantligt lärorik yrkesmässigt i sin mångformighet och intressant i fråga om byråkratin på byggplatsen. Styrningen av målningsarbetet fungerade hierarkiskt. Arkitektens och museimyndigheternas direktiv gavs till målerifirmans ledning, målarnas förman och biträdande förman, som förmedlade anvisningarna till målarna. De många leden i informationsförmedlingen kunde göra att direktiven förändrades på vägen. Man bad om och gjorde många modeller.

Målningsarbetsbeskrivningen hade skapats i samarbete med Museiverkets konservator Pentti Pietarila och byggnadsstyrelsens målarmästare Yrjö Pilvi. I arbetsbeskrivningen hade man noggrant redogjort för allt möjligt, liksom dokumentation för åtgärderna och byggnadens framtida underhållsbehov. I planeringsstadiet är restaureringen ofta teoretisk och idealistisk, i det praktiska skedet blir man tvungen att backa eller utveckla nya verksamhetssätt för att lösa överraskande och ofta även besvärliga hinder.

Byggplatsen var stor: nästan 40 restaurerare, specialmålare från olika skolor, dekorationsmålare och sådana med utbildning inom konstsektorn. Det som var nytt för målerirörelsen var att även tre konservatorer av byggytor anställdes. En del av restauratörerna hade en gedigen yrkeskunnighet inom dekorationsmålning och restaurering; en del hade precis utexaminerats. Arbetet delades huvudsakligen upp med detta i beaktande.

Arbetsledningen bestod av målarmästare Pertti Valkonen som hade haft en lång karriär inom S. Wuorios måleri och hade tusen knep i bakfickan. Sådana behövdes när arbetsanvisningarna av en eller annan orsak ibland inte fungerade på de existerande ytorna. Skador på framtagna och ursprungliga dekorationsmålningar reparerades så lite som möjligt. Man ville dock jämna ut glansskillnaden mellan den nya och gamla ytan, till vilket man använde olika slags lösningar eller emulsioner. År 1991 gjordes pigmentvalen utifrån den existerande expertkunskapen, analytiska forskningsmetoder var inte ännu i bruk då.

Planerarna förutsatte även dokumentation, eftersom man förstod det kommande underhållsbehovet. För rummen skapades rumsrapporter där man hade observerat utgångsläget och behandlingskombinationerna som skulle utföras. Varje arbetare skulle ge en skriftlig redogörelse över vad man hade gjort för objektet och målade färgmodeller över de färger som man hade använt. Det var meningen att underhållsarbetet i fortsättningen skulle fungera smidigt med hjälp av rumsrapporterna och dokumentationen. Ett arbetsarkiv och färgförråd skapades i källarutrymmena där de var lättillgängliga. Man tänkte att det inte skulle uppstå något reparationsbehov på flera decennier.

Även nya konserveringsmetoder prövades. Man ville helt och hållet förnya de svårt spruckna färgytorna på de skickligt marmorerade kolosspelarna som imiterade Siena gul marmor och som bar upp marmortrappornas bjälklag (cirka 70 procent av ytorna var spruckna). Konservatorerna av byggnadsytor, utexaminerade från Vanda konst- och handverkskolan, föreslog då en arbetsmetod där färgytan skulle fästas med bivax som ansågs vara ett bindemedel som enkelt kunde återupplivas. Efter ihållande diskussioner gick man med på detta. Arbetet lyckades över förväntan och behovet av ombyggnad krympte till cirka 10 procent. Nästan allt kunde fästas.

Ibland var kommenterandet av färgmodeller svårtolkat i samband med arbetsplatsrundorna. ”Här behövs det salt och peppar!” har lämnat ett livfullt minne. Vi försökte sedan ”krydda” målarfärgen efter bästa förmåga. Oberoende av arbetskraftens mångfald och flera utmaningar blev restaureringens slutresultat verkligen fint. Helheten med de från varandra avvikande rummen fungerade i harmoni. Planerarna skapade rumsspecifika underhållsprogram för specialytor, som nästan alla byggnadens ytor består av. Restaureringen av objektet som utfördes under ledning av arkitekt Vilhelm Helander belönades välförtjänt med Europa Nostra-priset år 1992. 

Fortlöpande underhåll

På grund av sitt användningssyfte skulle byggnadens utrymmen vara ”tiptop”. Esko Nurmisen Maalaamo -målerifirma fortsatte under ledning av Vesa Marttinen att utföra byggnadens underhållsmålningar under det därpå följande decenniet. Efter detta fördes arbetet över till konservatorerna under ledning av Arkkikaarto Oy. När användningsändamålet förändrades och besökarantalet steg, ökade skadorna på ytorna.

De första problemen upptäcktes cirka sex år efter att restaureringen blivit klar, när målarfärgen började rassla ner från de stora salarnas allegoriska takmålningar (Bild). Länge funderade man över vad som orsakade detta, huruvida det berodde på användningen eller på att materialen blev gamla. På byggnadsställningarna märkte man att det blåste uppe vid taket. Man upptäckte problem i byggnadens klimatkontroll, som i sin tur accelererade skadebildandet. Rengöringen av takmålningarna hade utförts i totalrenoveringsstadiet, redan innan konservatorer anställdes till objektet. Man hade då även utfört glansutjämningar på taken och ur dokumentationen framgick inte omfattningen av dessa eller vilka ämnen som hade använts.

Detta har jag ofta blivit tvungen att tänka på i mitt nuvarande arbete. Skador är en summa av många saker, därför bör alla som arbetar med objektet ta in varför det är så viktigt med detaljerad dokumentation. Den som ger anvisningar och den som tar emot dem borde komma till samma nivå och processen borde ske i en genuin växelverkan.

Även konserverade ytor behöver kontinuerlig övervakning. Man var tvungen att fästa de sienagula kolosspelarnas ytor en gång till år 2013. Återupplivningen av bivaxet fungerade inte såsom man hade trott och man var tvungen att använda en ny metod för fästandet.

Nuförtiden oroar man sig för att byggnadens färgharmoni ska spricka på grund av ommålningen. I totalrenoveringen försvinner målningarnas med omsorg utförda lätthet och skimmer i och med ommålningarna. Jag är glad över att jag har erfarenhet av totalrenoveringsperioden, eftersom jag därför kan läsa underhållsboken med kanske lite mer förståelse.

Underhållet av de restaurerade och specialmålade ytorna har visat sig vara svårare än man kunde förvänta sig. Konserveringen av byggnadens unika dekorationsmålningssamling är väldigt viktig oavsett kostnaderna, om man vill att dessa originalytor ska bevaras.