2009Förra artikel 2007Nästa artikel

Restaureringsprojekt av Suvorovs kanaler 2002–2008

Den öppna Kukonharjukanalen vid gränsen mellan Puumala och Ruokolahti är över 700 meter lång. Foto: Soile Tirilä, Museiverket.
Ryssland började befästa sin västra gräns mot Sverige i Sydöstra Finland efter Gustav III:s ryska krig 1788–1790. Efter att befästningsarbetena som leddes av Aleksandr Suvorov hade inletts upptäckte man snart behovet av nya service- och kontrollrutter. Under åren 1791–1798 byggde man Kutvele, Telataipale och Kukonharju kanaler i Ruokolahti samt Telataipale kanal i Sulkava mellan Villmanstrands fästning och Olofsborg. Dessa fyra kanaler kallas allmänt Suvorovs kanaler. Strikt taget är den korrekta benämningen krigskanalerna i Saimen. Kanalerna fick en permanent bemanning. De förlorade dock sin militära betydelse genast efter Finska kriget 1808–1809 och överläts år 1816 till Finlands strömrensningsdirektions ansvar.

Museiverket och arbetsministeriets arbets- och näringscentraler i Södra Savolax och Sydöstra Finland inledde 2002 ett projekt i syfte att restaurera krigskanalerna. Målet var att trygga bevarandet av kanalerna. Man hade som avsikt att sätta kanalerna i stånd och göra dem till fungerande och lockande sevärdheter och minnesmärken efter den gamla finska tiden genom att förbättra deras tillgänglighet och stödja båttrafiken via dem. När projektet blev färdigt 2008 hade kanalerna restaurerats och blivit fungerande och lockande mål för kulturturism. Kanalerna hade utvecklats som sevärdheter bland annat genom att båtleden via kanalerna stöddes och tillgängligheten förbättrades. Till exempel i omgivningen kring Kukonharjukanalen byggdes ett nätverk av arkeologiska stigar.

Köpmanshuset som stod på kanalens västra strand i slutet av 1700-talet grävs fram under 2007. Foto: V.-P. Suhonen.

Saimenflottans kanaler låg länge helt bortglömda. Iståndsättningen skulle inledas med omfattande terrängutredningar. Dykare dokumenterade konstruktionerna under vatten. Med hjälp av växtlighetsinventeringar sökte man efter växtarter från sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet. De arkeologiska objekten på stränderna inventerades 2004. Det har bevarats samtida kartor över samtliga kanaler. Dessa kartor beskriver noggrant den omgivande miljön. Där kan man se hur det vid kanalernas stränder och i den närmaste omgivningen har stått talrika ämbetshus, kaserner och andra bostadsbyggnader, butiker, bastur m.m.

Kanalernas ursprungliga konstruktioner har bevarats i Käyhkää, Kukonharju och Telataipale. Kutvelekanalen breddades i början av 1900-talet för ångfartygstrafik och flottning. Samtidigt förstördes de gamla kanalkonstruktionerna. På stränderna längs den nuvarande Kutvelekanalen finns dock fortfarande några rester efter byggnader och vägar i ett kanalsamhälle från sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talen. Även befästningarna från andra världskriget på platsen berättar sin historia om Kutveles ställning som en viktig färdled.

Källa

Hakala, Tuula 2012: Suvorovin kanavat. Venäjän Saimaan laivaston sotakanavien restaurointihanke 2002–2008. Museovirasto 2012.

Kommentar