Restaureringen av Tavastehus slott 1956–1988 som illustration av sin tids restaureringstänkande

Enligt rådande uppfattning grundades Tavastehus slott som ett kastell i slutet av 1200-talet, men vi har inga exakta uppgifter om dess tidigaste skeden. Den rådande uppfattningen är att byggandet av gråstensslottet skulle ha påbörjats på 1300-talet och tegelslottet skulle ha uppförts under den senare delen av 1400-talet. Ringmursbyggnaderna antas ha blivit klara på 1500-talet.

Tavastehus slott har genom tiderna använts för både försvars-, bostads- och lagerbruk samt som förvaltningscentrum och slutligen som fängelse. Fängelseperioden, som hade börjat som ett småskaligt kronofängelse redan år 1634, höll på ända in på 1900-talet, då fängelset flyttades från huvudslottet år 1953 och från ringmursbyggnaderna år 1972.

Beslutet om restaureringen av Tavastehus slott fattades av statsrådet år 1956 och restaureringsarbetet höll på fram till år 1988. Restaureringen av Tavastehus slott styrdes av en forsknings- och restaureringskommitté (delegationen för Tavastehus slott från och med år 1971), vars medlemmar bestod av bl.a. fil. dr Knut Drake och Museiverkets avdelningschef för byggnadshistoria Antero Sinisalo. Professor N. E. Wickberg ansvarade för arkitektplaneringen.

Projektet började på 1950-talet med undersökningar för att reda ut slottets historia. Själva byggnadsarbetet kom inte igång förrän i början på 1960-talet och till att börja med koncentrerades arbetet på huvudslottet. Restaureringen av huvudslottet blev klar år 1979. Målet för restaureringen av Tavastehus slott var att framhäva slottets historia som slott och fästning. Som funktionellt mål för restaureringen av såväl Tavastehus och Åbo slott som Olofsborg sattes en offentlig och mångsidig verksamhet, såsom sevärdhets- och festbruk. Enligt Wickberg var Tavastehus slott det av våra restaurerade slott som fick de mest mångsidiga användningsområdena och syftet med restaureringen var att få slottet att leva kvar även i framtiden.

Slottets externa form återställdes till utseendet före fängelseperioden utifrån fotografier från år 1869. I huvudslottets inre utrymmen ville man lyfta fram medeltida konstruktioner som hade bevarats, speciellt på bottenvåningen. På mellanvåningen finns restaurerade utrymmen samt ”byggnadshistoriska reservat” med fragment av olika tidsepoker bredvid varandra. På huvudslottets översta våning gjorde man ”museisalar” som är reserverade för utställningar. I ringmursbyggnaderna placerades lokaler som uppfyller nutidens behov. Ett undantag var kronobageriet vars sex bakugnar återuppbyggdes till användbart skick.

Under restaureringen av Tavastehus slott godkändes år 1964 ”Venedigfördraget” som fortfarande styr nationella restaureringsprojekt och där det bland annat konstateras att ”restaureringen ska sluta där antagandet av den börjar”. Dessutom styr fördraget tillbyggnaden av historiska monument på följande sätt: ”all nödvändig tillbyggnad ska urskiljas från den arkitektoniska kompositionen och den ska ha en modern prägel”.

Venedigfördraget torde i viss mån ha styrt restaureringen av Tavastehus slott. I alla fall har bevarandet och kompletterandet av de medeltida delarna tagit stöd i forskning och tillfogningen av de nya delarna har genomförts så att de skiljer sig från de gamla och formar ett eget kontrollerat lager. Exempelvis huvudaulan, som förenar huvudslottet med den norra ringmursbyggnaden, har okonstlat passats in i den gamla miljön. Om den här tilläggsdelen skrev arkitekt Wickberg att man funderade på att göra leddelen av glas, men att man som tur är avstod från det. ”Lösningar som är starkt bundna till sin tid har en tendens att först verka imponerande, men sedan föråldrade femton år senare.”

Arkitektens rättesnöre i restaureringen var enligt hans egna ord försiktighet: ”[...] det finns skäl att vara försiktig så att man inte river eller rekonstruerar i onödan. Att lägga till nytt är i allmänhet på lång sikt mindre farligt än att riva ner gammalt.” Wickberg skriver också att han ibland hade en annan syn än kommittén på vad som skulle göras i slottet, men att restaurering innebär att fundera på saker tillsammans samt hitta lösningar och göra val. Dessa professor Wickbergs tankar är fortfarande aktuella.