Restaureringen av renskiljningsplatsen i Sallivaara

Åren 1985–1993 gjordes motsvarande restaureringsarbeten som statlig sysselsättningsåtgärd på totalt fyra historiskt betydelsefulla skiljningsplatser i fyra olika kommuner.

Renskiljningsplatser

Renskötseln är en viktig och traditionell näring i norr. Den är ett betydande levande kulturarv, även i ett europeiskt perspektiv. Renskiljningsplatserna är ett byggnadsarv som anknyter till detta kulturarv.

Vid renskiljningen räknar man renbeteslagets renar, skiljer olika ägares renar från varandra och skiljer de renar som ska slaktas från de övriga. Vid sidan av arbetet är renskiljningar sociala evenemang där man har möjlighet att träffa bekanta, umgås samt köpa och sälja. Stora renskiljningar kan ännu idag ta flera dagar.

Att då och då skilja olika ägares renar från varandra har varit nödvändigt så länge som man har utövat renskötsel i dess nuvarande form. I de fall där renskiljningen bara har omfattat ett litet antal renar i taget har den kunnat skötas utan inhägnader. Man har också kunnat utnyttja terrängen, exempelvis genom att driva renarna in i en bergsklyfta.

År 1898 avgav senaten en renskötselförordning som gjorde systemet med renbeteslag obligatoriskt i hela landet. Renbeteslagen ålades att räkna renarna på sitt område samt ordna övervakad märkning. Till följd av detta började man bygga stora inhägnade renskiljningsplatser. I början av 1900-talet ordnades mycket stora renskiljningar som kunde omfatta tusentals renar.

De som arbetade med renskiljningen hade tidigare övernattat i kåtor och vindskydd. Senast i slutet av 1800-talet byggdes allt fler stugor vid renskiljningsplatserna.

Förändringar i renskötseln

Från 1960-talet och framåt skedde stora förändringar i renskötseln. Dit hörde bland annat utbredningen av nya tekniska hjälpmedel såsom snöskotrar inom renskötseln och förändringar i lagstiftningen. Näringen har även påverkats av variationer i priset på renkött. I stället för en stor renskiljning brukar renbeteslagen numera ordna flera mindre renskiljningar varje år.  

Sallivaara i Enare var en stor och välkänd uppvisningsplats för renskiljning ända till 1960-talet. Renstängslet byggdes år 1896 genom timring av stora tallstockar. År 1933 utvidgades stängslet med ett stolpstängsel bestående av kluvna stockar och vågräta slanor som bands eller spikades fast på lodräta stolpar.

Ett kulturhistoriskt minnesmärke

År 1974 föreslog föreningen Lapin sivistysseura för Forststyrelsen att den gamla renskiljningsplatsen i Sallivaara skulle bevaras som ett kulturhistoriskt minnesmärke där man kunde utöva ”såväl traditionell verksamhet som verksamhet av modernare slag”. Forststyrelsen begärde ett utlåtande från Museiverket, som förenade sig med Lapin sivistysseura i förslaget om bevarande av renstängslet och de närliggande stugorna som kulturminnesmärke. I slutet av 1970-talet anslöts Sallivaara till planerna för Lemmenjoki nationalpark. Restaureringen och bevarandet av Sallivaara sågs som positivt med tanke på såväl vården av kulturarvet som utflyktsmöjligheterna.

En restaurering blev möjlig på 1980-talet tack vare statliga medel som reserverats för sysselsättningsarbete i glesbygden. Stugorna och stängslen på renskiljningsplatsen i Sallivaara inköptes av staten för restaurering. Stängslen hade hål som uppstått till följd av förfall, och av en del av stugorna fanns bara grunderna kvar. Arbetet inleddes hösten 1985 med röjning och restaurering av stugorna. År 1987 tog man itu med restaureringen av stängslet. Man ville reparera stängslet med de metoder som använts vid byggandet 1896 och 1933, och exempelvis det virke som användes vid reparationerna skulle motsvara originalet i fråga om kvalitet och bearbetning. Vid restaureringen av stugorna strävade man efter att bevara så många gamla byggnadsdelar som möjligt. Historisk information och berättelser om renskiljningsplatsen samlades in genom intervjuer med personer som verkat där efter andra världskriget.

Slutsynen gjordes den 21 september 1993. Museiverket, som samordnat arbetet, överlät stängslen samt de närliggande restaurerade och delvis nybyggda stugorna till Forststyrelsen. Rätten att använda byggnaderna och området överläts till stugornas tidigare ägare genom avtal. Eftersom Sallivaara utgör en historisk helhet omfattade avtalen även skyldigheter i fråga om vården av området.

De restaurerade stängslen och stugorna på renskiljningsplatsen i Sallivaara skyddades år 1995 med stöd av förordningen om skydd för staten tillhöriga byggnader. Samtidigt fattade man även ett beslut om skydd av två andra renskiljningsplatser som restaurerats genom sysselsättningsarbete. Dessa var belägna i Saarivaara i Savukoski kommun samt i Sammalselkä i Kittilä kommun.

I Sallivaara i Enare ordnas för närvarande inga renskiljningar. Platsen fungerar dock som en bas för renskötseln på andra sätt och tjänar också som utflyktsmål som en del av nationalparken.