Mätningsdokumentering hos Museiverket

Vid dokumenteringen av byggnader registreras uppgifter om deras nuvarande utseende, men också om synliga ändringar, material, byggsätt, konstruktionslösningar och detaljer. Perspektiven på och metoderna för dokumentering har förändrats och utvecklats under seklernas gång. Dokumenterandets rötter sträcker sig den svenska tiden, till stormaktstidens intresse för antikviteter. Objekten har länge förblivit desamma, och återspeglat det faktum att antikvariska aktiviteter fram till början av 1900-talet satte fokus på offentliga monument, slott och kyrkor.

Dokumentering genom att mäta och teckna kräver speciellt kunnande. Observationerna ska vara exakta, linjerna illustrativa, och resultaten ska ge möjligheter att dra slutsatser i forsknings- och planeringsfrågor. Mätdata varvas med annan information om respektive byggnad.

De måttritningar över folkliga byggnader, gårdar, herrgårdar, industribyggnader, kyrkor och slott som arkiverats i Museiverkets arkiv är så kallade ortografiska projektioner, avbildningar av tredimensionella kroppar projicerade på en tvådimensionell yta. Förmågan att lägga upp teckningar, av vilka det var möjligt läsa av objektets exakta dimensioner, var nödvändig vid arkitekt- och ingenjörsplaneringen. Finlands första professor i arkitektur, Gustaf Nyström, underströk redan i slutet av 1800-talet i sin undervisning att även byggnadsminnesmärken bör dokumenteras genom att man mäter, tecknar och fotograferar dem.

En likartad precision vid dokumenteringen behövdes också hos fornminnesförvaltningen vid registreringen av och forskningen om det byggda kulturarvet. Arkitekter och arkitektstuderanden deltog som tecknare och dokumenterare i de konsthistoriska expeditioner som Finska fornminnesföreningen inledde 1871. Under att metoderna och begreppsapparaten för skyddet utvecklades framhävde man att konstarkeologiska mätningar och dokumenteringar är förutsättningar för professionell restaurering. Man började även tidigt dokumentera folkligt byggande, och i mitten av 1900-talet var detta en viktig del av den registrering av byggtraditionen i byar på landsbygden som professor Niilo Valonen inledde. De folkliga byggnader som magister Alfred Kolehmainen mätte och ritade upp utgör en stor del av Museiverkets material över ritningar på folkliga byggnader.

Särskilt de stora restaureringsprojekten av slott och befästningar främjade dokumentering genom mätningar, utvecklingen av dokumenteringsmetoderna och i synnerhet att medarbetare specialiserade på dokumentering anställdes av Museiverket. Tillväxten började med restaureringen av Åbo slott. Man började förbereda sig för projektet redan i slutet av 1930-talet. De efterkrigstida reparationer som utfördes till följd av förödelserna efter bombningarna gjorde att projektet för restaurering av slottet i praktiken blev nybyggande. Även Olofsborg och Sveaborg inkluderades i det systematiska restaurerandet. Från en grupp med fyra tecknare 1950 avancerade man under ett antal decennier till en styrka på hela 12–14 tecknare. Förutom på restaureringsplatserna fanns det tecknare också i ämbetsverkets lokaler i Helsingfors. Under några decennier bildade de en egen särskild yrkeskår utan motsvarighet i de övriga nordiska länderna.

Tecknarnas verksamhetsområde utvidgades när restaureringen av kyrkor understöddes och serien Finlands kyrkor krävde mätningsdokumentering. Läget var likadant för Museiverkets museiobjekt, herrgårdar och bondgårdar på olika håll i landet. Åren 1980–2000 genomförde man med sysselsättningsfinansiering en sista betydande helhet bestående av en stor mängd projekt, då man genom mätningar registrerade industrihistoria, järnbruk, historiska kanaler, 1700-talsbefästningar, objekt i Lappland såsom renstängsel och boplatsfält, museiobjekt samt kvarnar.

Dokumenteringen genomförs i samband med övrig dokumentering och övriga utredningar inom restaureringsprojekt. Ännu i början av 2000-talet hade Museiverkets egen mätningsdokumentering en synnerligen stark roll i olika projekt och nya digitala metoder togs snabbt i praktiskt bruk. Museiverkets egen mätningsdokumentering fortsatte fram till 2017.

Flera orsaker bidrog till att dokumenteringsverksamheten upphörde, bland annat att stora restaureringsarbeten av slotten blivit klara, personalresurserna gradvis minskat och Museiverkets uppdrag omvärderades. Bakgrunden till förändringarna var statens produktivitetsnedskärningar och att de fastigheter som Museiverket förvaltat överfördes till Senatsfastigheter och Forststyrelsen.

Traditionen av självständig mätningsdokumentering, intimt sammanflätad med konsthistorisk forskning, har således gradvis upphört hos Museiverket efter millennieskiftet. Förändringen har inte varit lätt. Det halvsekellånga arbetet producerade dock en mångsidig samling dokument om den finländska byggda kulturmiljön.