Kulturmiljön omfattas av en splittrad sektorslagstiftning vars ömsesidiga förhållanden inte omfattande har arrangerats. Skyddet för landskap och kulturbiotoper ordnas genom naturvårdslagen (1096/1996), byggnaderna skyddas i lagen om skyddande av byggnadsarvet (498/2010) och fasta fornlämningar skyddas i lagen om fornminnen (295/1963). Dessutom har Finland ratificerat flera internationella avtal om kulturmiljön och verkställandet av dessa i den nationella lagstiftningen har främst genomförts genom målreglering.
Reformen av bygglagstiftningen förbereddes på 1990-talet och stödde sig på ändringarna i bygglagen (370/1958), gjorda 1970–1999. I samband med att markanvändnings- och bygglagen stiftades fästes särskild uppmärksamhet vid kvalitetsförväntningarna på planer och byggande. Syftet med lagen är att skapa förutsättningar för en god livsmiljö och främja en ekologisk, ekonomisk, social och kulturell hållbar utveckling. I reformen strävade man även efter att säkerställa att var och en har möjligheter att delta i beredningen av frågor, planeringens kvalitet och dialog, mångsidigheten hos de sakkunniga samt öppen informering.
Även om förhållandet mellan planläggningen och den speciallagstiftning som gäller den övriga användningen av miljön inte tydligt ordnades då markanvändnings- och bygglagen stiftades, är det ändå frågan om den enda allmänna lagen som på ett genomgripande plan styr planeringen av miljöanvändningen med ett plansystem i tre steg. Processens roll är att styra områdesanvändningen och byggandet och sammanjämka olika intressen i fråga om markanvändningen. Lagens karaktär och dess bestämmelser om deltagande har gjort markanvändnings- och bygglagen till ett centralt redskap för att göra människor delaktiga i ändringar som görs i deras miljö, även kulturmiljön, och låta dem påverka dessa.
Utifrån det som beskrivs ovan är markanvändnings- och bygglagen det centrala redskapet för att skydda byggnader, landskap, fornlämningar och kulturmiljöer – särskilt i en situation där urbaniseringen och de föränderliga näringslivsstrukturerna samt behovet av att skydda kulturmiljön på många ställen står i strid med varandra. Även det praktiska genomförandet av internationella avtal om kulturmiljön är på många ställen möjliga just genom planläggningen och det deltagande som ingår där.
I markanvändnings- och bygglagens system gav man upp processen med att låta statens myndigheter avgöra planerna, vilket till dessa delar har ökat kommunernas självstyre i förhållande till bygglagens system. Å andra sidan styrs statens intressen i markanvändningen med riksomfattande mål för områdesanvändningen, och statsrådet har i sina beslut om dessa på ett omfattande sätt beaktat säkerställandet av nationellt betydande kulturmiljöer. Den minskade statsstyrningen har dock lett till att Museiverket ibland tvingats använda sin besvärsrätt i situationer där kommunplanläggningen har hotat nationellt värdefulla kulturmiljöer eller där det varit frågan om avgörande riktlinjer för hur kulturmiljön ska beaktas.
Möjligheten att grunda nationalstadsparker har även på ett annorlunda sätt än tidigare skapat möjligheter att bevara stadsmiljön och den byggda kulturmiljön som övergripande, intakta helheter och som attraktionsfaktorer för de städer som ansökt om att grunda parkerna.
Kommentar