Lerkärlet från Pääskylahti i Säminge – ett ikoniskt stenåldersföremål

Händelserna under kadettskolans övningsläger hade rapporterats med militärisk precision, och till och med det exakta klockslaget för fyndet hade angetts. I rapporten berättas att kadetter som grävt i marken upptäckt ett antal krukskärvor som stod upprätta, vilket innebär att krukorna antingen varit delvis nergrävda i marken eller lämnats upp och ner på boplatsen.

En granskning av fyndplatsen i Pääskylahti och småskaliga undersökningar skrevs in i Arkeologiska kommissionens program för sommaren 1927. Uppgiften tilldelades Nils Cleve, som i juni 1927 utförde arkeologiska undersökningar vid Pääskylahti. Utgående från provgrävningar drog Cleve slutsatsen att boplatsen var rik på fynd men ganska liten till ytan. De krukskärvor som Cleve hittade vid sina undersökningar kunde sättas ihop med de bitar som skickats in föregående år till fler delar av det stora lerkärlet.

Från kadettskolan meddelade man Cleve att ”boplatsen i fråga är i vägen för pionjärövningarna, varför skolan skulle vara tacksam om undersökningarna av den återstående delen av boplatsen var slutförda inom en nära framtid”. Cleve föreslog att fortsatta undersökningar av boplatsen i Pääskylahti skulle skrivas in i Arkeologiska kommissionens program för följande sommar på grund av boplatsens stora vetenskapliga värde, men även eftersom han var mycket orolig över bevarandet av boplatsen med tanke på att ”den vackra kullen inom några år kommer att vara alldeles sönderhackad och genomgrävd” till följd av pionjärverksamheten. Sommaren 1929 undersökte Aarne Europaeus den återstående delen, det vill säga omkring 90 m² av boplatsen.

Det var mycket viktigt för både Cleve och Europaeus att utreda boplatsens höjd i förhållande till sjön Saimens strandlinje vid tiden före älven Vuoksens uppkomst. Aaro Hellaakoski hade år 1922 fastställt det forntida Saimens strandhöjd i Nyslottsområdet till mellan 84 och 85 meter. Eftersom de lägst belägna fynden vid boplatsen i Pääskylahti hittats på 86,50 meters höjd kunde man sluta sig till att boplatsen var från den tid då stranden följde denna linje.

Den stora krukan från Pääskylahti i Säminge är troligtvis vårt lands mest fotograferade kamkeramiska kärl. Kärlet är dekorerat med vågräta linjer av gropar och kamavtryck. Det är ett typiskt kamkeramiskt kärl och har daterats till 3900–3400 f.Kr.

Kamkeramiska kärl tillverkades av omkring fem centimeter breda bälten eller ringar av lera. De sammanfogades genom att bältets nedre kant försågs med en skåra och placerades ovanpå föregående bälte, vars övre kant gjorts tunnare än den resterande delen. Därefter jämnades skarvarna ut på både in- och utsidan. Under stenåldern blandade man exempelvis sand, malen kvarts eller fältspat, krossade brända ben, asbest eller andra ämnen i leran som bindemedel för att öka kärlens hållbarhet.

Lerkärlen brändes över öppen eld, och temperaturen var därför ganska låg, omkring 400 °C. Vid denna temperatur hårdnar kärlets yta, men dess inre förblir skörare än ytan. Kamkeramiska kärl lämpade sig därför inte för förvaring av vätska. Kärlet från Pääskylahti rymde omkring 40 liter och antas ha använts för förvaring.