Låt oss hålla dem ovan ytan – från exportförbud till bidrag för traditionsfartyg

Förändringens decennier

Ångkraften hade börjat ersätta segel redan i början av 1900-talet men det var först under 1950-talet då förbränningsmotorn, som tjänat som sändebud för en ny tid, riktigt började tränga undan fartygstyper med ånga och segel i den finländska handelsflottan. Samtidigt började frakttrafiken så småningom övergå från vattentransporter till landsvägs- och järnvägstransporter. Professionell användning vid kusten av segelfartyg med hjälpmotor och i insjövatten av ångbogserare upphörde i början av 1970-talet. Ändpunkten för glansperioden för den stora passagerarångflottan som trafikerade Saimen kan anses vara fartygsauktionen för Saimaan Laivamatkat Oy:s konkursbo i Nyslott 1982. Auktionen där man på en gång sålde tio passagerarångfartyg lockade intresserade köpare ända från utlandet. Museiverket meddelade att varje fartyg som eventuellt säljs till utlandet behöver ett exporttillstånd. Senare under 1980-talet nekade Museiverket exporten av fyra passagerarångfartyg för vilka exporttillstånd ansökts. Några av dessa används fortfarande i kryssnings- och chartertrafik.

Många fartyg som inte längre användes professionellt såldes till fartygsentusiaster och föreningar som vill bevara gamla skepp. Nya tekniska tillämpningar hade hunnit påskynda försvinnandet av kunskapen om användning, underhåll och reparation av gamla fartyg. Nya ägare som ofta saknade sjöfartsbakgrund kunde med sin okunnighet och oskicklighet som värst göra ansenlig skada på fartygets utseende och bevarande av fartyget, för att inte tala om att sänka dess kulturhistoriska värde. På grund av olämpliga och kortsiktiga reparationer och ändringar var det många gamla fartyg som förstördes för tidigt. Utan den aktiva verksamhet som Sjöhistoriska föreningen i Finland, Finlands Ångfartygssällskap och föreningen Viaporin telakka ry bedrivit, skulle en stor del av musei- och traditionsskeppen i landet ha blivit förstörda under 1970- och 1980-talet.

Samhället blir intresserat

År 1988 tillsatte undervisningsministeriet en fartygsmuseikommission med uppgift att ta reda på antalet fartyg som var värdefulla för den finländska sjöfarten och deras skick. Därutöver skulle kommittén komma med förslag på hur de fartyg som var värdefulla för sjöfartens historia i landet kunde bevaras, till vilket pris och hur kostnaderna skulle täckas. Till kommissionen utsågs representanter för undervisningsministeriet, Museiverket, Sjöfartsverket och sjöfartsmuseet i Åbo och även representanter för fartygsentusiasternas viktigaste bakgrundsorganisationer.

Enligt kommissionens utredning hade man i Finland bevarat 145 fartyg som var värdefulla med tanke på sjöfartens historia. En del fartyg ägdes av staten och kommuner men de flesta var i olika föreningars eller privatpersoners ägo. En del av fartygen konstaterades vara i behov av en kostsam ombyggnad, antingen omedelbart eller inom den närmaste framtiden, för att de skulle kunna bevaras för kommande generationer som dokument över sjöfartens historia i landet. De fartyg som ägdes av privatpersoner och föreningar konstaterades vara mest utsatta eftersom ingen handledning och inget stöd för bevarandet av fartygen fanns tillgängligt. Ett av fartygsmuseikommissionens åtgärdsförslag gällde inrättandet av ett register över traditionsfartyg. Kommissionen betonade också betydelsen av historiskt värdefulla dockor och båtvarv både som verksamma dockor och som reparationscenter för traditionsfartyg. Fartygsmuseikommissionens arbete fortsattes av arbetsgruppen för traditionsfartygsregister som undervisningsministeriet tillsatte 1991. Den hade som mål att komma med förslag till Traditionsfartygsregistret med anknytande administrativa arrangemang och utarbeta en plan om principerna för finansieringen som skulle behövas för reparationen av de fartyg som klassificerats som värdefulla.

Traditionsfartygsregistret

Som resultat av de två ovan nämnda kommissionernas arbete uppmanade undervisningsministeriet Museiverket hösten 1993 att inrätta ett register över traditionsfartyg. Dess viktigaste mål var att bevara de fartyg som klassificerats som värdefulla för sjöfartens historia och en behörig reparationsverksamhet av dem. Registrets verksamhet inleddes vid Finlands sjöhistoriska museum i februari 1994 med stöd av ett specialanslag från undervisningsministeriet. Verksamheten har ända från början understötts av en expertnämnd som Museiverket utsett. Till nämnden har utöver representanter för minnesorganisationer, restaurering och konservering samt myndigheter också bjudits in representanter för kulturarvssammanslutningar som intresserar sig för bevarandet av fartyg och skepp.

Traditionsfartyg kallas fartyg som är värdefulla för sjöfartens historia i Finland och som också används och är i ett sådant skick som motsvarar deras värde. För att ett fartyg ska kunna tas med i traditionsfartygsregistret ska fartygets ägare lämna en ansökan till Museiverket. Om fartyget tas upp i registret är det erkänsla för det värdefulla arbetet som man gjort för att bevara fartyget.

Ägare till fartyg som klassificerats som värdefulla har sedan 1993 haft möjlighet att ansöka om statsbidrag från Museiverket för reparationen av fartyget. Sedan 2011 har bidrag också kunnat beviljas för restaurering av värdefulla lustjakter, racer- och arbetsbåtar samt för iståndsättning av anläggningar vid betydelsefulla båtvarv och dockor. Sedan 1993 har man, i dagens penningvärde, beviljat 400 000 euro i bidrag per år. Tack vare restaureringsbidragen som Museiverket beviljat har fartygens skick förbättrats och nivån av reparationsarbeten som gjorts i dem höjts. Dessutom har bidragen upprätthållit och tryggat bevarandet och utvecklingen av detta specialistarbete på olika håll i landet. 

Upp med ankarna

Med undantag för några museifartyg är alla fartyg som hittills antagits till Traditionsfartygsregistret i sjödugligt skick. Bevarandet av det gamla fartygsbeståndet som klassificerats som värdefullt betyder alltså inte att användning av fartygen förbjuds. Tvärtom, man kan tänka att användning och underhåll av fartygen med privatpersoners och sammanslutningars insatser är ofta en bättre lösning än att deponera dem på museum. Föremålet lever och traditionen överförs vidare till kommande generationer allra bäst när traditioner har möjlighet att leva vidare och utvecklas som levande traditioner. Därför är användningen den bästa skyddsformen.