Kulturmiljöarbetets framtid?

Jag uppfattar kulturmiljön som ett sätt att se och visa upp en del av miljön. Som sådan införlivas den i samhällets strukturer och regelverk. Många olika officiella och mindre officiella institutioner såväl ramar in som modifierar den aktivt. Temaåret Finland100 åskådliggör hur kulturmiljön på samma sätt som annat kulturarv är starkt förknippat med den nationella identiteten, i vars byggande dessa också har spelat en central roll. Den är dock förknippad med många andra, också sinsemellan tävlande identiteter.

Spänningen mellan olika synvinklar och definitionsmetoder utgör fältet för kulturmiljöpolitiken, som innefattar inte bara aktörerna som hör till den utan även själva kulturmiljöerna. Detta å sin sida blir också en del av en större samhällskontext. Det som kulturmiljön – den nationella eller någon annan – innehåller och hur det hanteras avgörs i sista hand genom förhandlingar och tvister. Således är kulturmiljön föränderlig och processorienterad, likaså via den det kulturmiljöarbete och de konstruktioner som den skapas i.

I Finland pågår som bäst en brytning i kulturmiljöbranschen där man kan urskilja särdragen i upplösningen av institutionerna. De tidigare relativt snäva skyddsförordningarna ersätts i varierande utsträckning med vagare samtidigt som kulturmiljöförvaltningen minskas i likhet med andra delar av den offentliga sektorn. Tidigare etablerade sätt att verka i förhållande till kulturmiljön – informationsinsamling, värdering, skydd och vård – är inte längre självklara, om de någonsin har varit det.

Å andra sidan kan man i Finland och andra västerländska länder samtidigt tala om en växande kulturarvstrend, som är förknippad med att minnas individuellt och kollektivt, söka efter rötter och respekt för traditioner i olika former. Hundraårsjubileet påvisar även att nationellt kulturarv – framförallt det som är förknippat med de senaste krigen – ännu är aktuellt, vilket den återuppväckta nynationalismen förstärker och som man även har velat produktifiera på många olika sätt.

Således känns det som att framtidens kulturmiljöarbete påverkar åtminstone två sinsemellan motstridiga utvecklingsriktningar.  I en linjär utvecklingsriktning skulle den institutionella regleringen av kulturmiljön och tjänstemannaarbete förknippat med den inom kort minska kraftigt, medan det kulturmiljöarbete som utförs av medborgaraktörer, kommersiella instanser och myndigheter inom andra branscher skulle få mer vikt än tidigare. En motsvarande utveckling har skett på andra håll och det förutses även av många internationella skyddskonventioner som upprättats på senare tid, i vilka man lyfter fram den gemenskapliga definitionen av landskapet och kulturarvet.

Skillnaden mot det aktuella läget skulle inte nödvändigtvis vara så dramatisk, för redan nu går skyddsmyndigheternas verksamhet i lång utsträckning ut på anpassning, övertalning och upplysning i hopp om att hitta åhörare. En försvagning av institutionerna skulle ändå oundvikligen förändra deras karaktär och myndigheternas förhandlingspositioner. I sådana fall skulle ett alternativ vara delegering och nya gränsdragningar. En sådan utveckling innebär att kulturmiljöexpertisen förenas med andra sektorer, att gränser mellan myndighets- och medborgar- eller företagsverksamheter suddas ut och att kärnresurser riktas till en smalt avgränsad målgrupp och andra aktörers försök att styra. Tecken på alla dessa kan man, om man vill, urskiljas även hos oss.

I det här scenariot skulle kulturmiljön omdefinieras så att dess strängt och institutionaliserat skyddade ”nationellt mest värdefulla” del skulle utgöra en elitgrupp eller ett elitområde, vars avgränsning lätt kunde halka tillbaka i de gamla värdehierarkierna. Utanför den skulle det finnas ett gråare område, vars fortsatta utveckling skulle vara avhängig flera faktorer. I bästa fall skulle man hitta såväl aktiva grupper som information och kunskaper bland lokala gemenskaper och även en finansiär skulle ge sig till känna – utan starkt konkurrerande utvecklingsintressen. I tillväxtcentra skulle man sannolikt allt oftare få nöja sig med gamla fotografier och hågkomster intill rivningsarbetsplatsen, i glesbygden skulle man å sin sida få se ett snabbt förfall av kulturmiljön då användningen skulle minska samt i brist på utövare och pengar.

Kulturmiljön som en gång i tiden förvandlades från en byggsten i den nationella identiteten till en välfärdsresurs skulle på samma sätt som det övriga konkurrenssamhället återigen fälla sitt skinn och delas upp i vinnare och förlorare. Ojämlikheter kan i framtiden driva ändringar i arbetets karaktär och produktion, flyttningsrörelsen och andra megatrender till sin spets. I led med dessa kan orters och områdens ställning växla allt snabbare. Kulturmiljön kommer kanske också bli en ojämlikhetsmätare: endast de livskraftiga och framgångsrika lokalsamhällen kommer att ha råd och tillräckligt stort kulturintresse för att införliva kulturmiljön i sina överlevnadsstrategier och varumärken. Lokalsamhällen med färre medlemmar får nöja sig med talkoarbeten i mindre skala samtidigt som andra orter klarar sig utan det också.

Man kan ändå tänka att lokalsamhällena i fortsättningen i högre grad kommer att själva definiera såväl den egna kulturmiljöns avgränsning och värden som karaktären i kulturmiljöarbetet. Officiell kulturmiljöexpertis utmanas på motsvarande sätt än mer och av fler instanser. Förutom ökande bestridande av expert- och forskningsdata påverkas detta också av befolkningsändringar som omvälver gemenskaperna. Allt oftare kan man ställas inför situationer där samförstånd gällande den lokala kulturbakgrunden eller miljövärdena inte nödvändigtvis återfinns till exempel inom etniska grupper eller åldersgrupper, än mindre mellan dessa och myndigheterna. Kulturmiljöarbetet kan också få drag av mäkleri (brokerage) eller handel. Samtidigt kan man förvänta sig att kulturmiljön blir allt mångsidigare då myndighetsverksamheten inte förenhetligar sin praxis.

Framskridandet av miljöförändringen och förändringen i stävjandet av klimatförändringen till tvångsanpassning kan omstrukturera också kulturmiljöarbetet helt. I besparingstider riktas samhällets resurser till andra instanser, vilket då bidrar till att tvinga fram nya slags samarbetsarrangemang över sektorsgränserna. Det framtida kulturmiljöarbetet borde med andra ord riktas dels till delområden som är viktiga med tanke på den nya energiekonomin och dels till lokala gemenskaper och nätverk av aktörer. Inte heller välfärdstjänster av Green Care-typ skulle vara uteslutna. En separat intressant fråga är den sektorsöverskridande anpassningsgraden: hur långt kan kulturmiljöarbetet bevara sin egen identitet och expertis?