Kastellet i Pattijoki

Enligt olika teorier har jättekyrkorna, som huvudsakligen förekommer i Österbotten, använts som baser för säljägare, förvaringsplatser för sälkött, fällor för vilt, renvallar, rengärden, boplatser för människor, fästningar, försvarsanläggningar eller kultplatser. Kastellet var känt redan på 1850-talet, då amatörarkeologer gjorde de första utgrävningarna där.

De första professionella arkeologiska utgrävningarna på platsen gjordes år 1920, då Julius Ailio och Sakari Pälsi grävde i ett stenröse, på området innanför jättekyrkan och vid en av vallens portar. Fynden, bland annat pilspetsar, en kniv, en slipsten, en sten med hål och kvartsavslag, daterades till stenåldern men tydde enligt Ailio och Pälsi inte på en mänsklig bosättning. Därtill verkade strukturen vid vallens port ha uppstått naturligt, och detsamma gällde det utgrävda stenröset. Ailio drog slutsatsen att jättekyrkan var en naturlig formation, där människor hade vistats tillfälligt. Jättekyrkor har ofta bildats nära stränderna och är typiska ackumulationsvallar, konstaterade Ailio.

Ailio och Pälsi var två stormän inom arkeologin i Finland som hade en central betydelse för utvecklingen och tillväxten inom området, och deras tolkning av jättekyrkorna som naturformationer ledde till att arkeologer under lång tid var ointresserade av jättekyrkorna.

Arkeologiska utgrävningar och kartläggningar vid Pikku Liekokangas och Kettukangas i Brahestad i slutet av 1970-talet samt vid Kastellet under 1990-talet och början av 2000-talet förändrade radikalt de tidigare uppfattningarna om jättekyrkorna. Numera vet vi att de övertygande tecken på en stenåldersbosättning som Ailio och Pälsi letade efter fanns på en lite lägre nivå i terrängen än jättekyrkan. Där finns de lämningar efter en stenåldersboplats som nämndes i början, det vill säga stenrösen och högar med brända stenar. Många jättekyrkor utgör tillsammans med boplatser, gravar samt de för näringsverksamheten centrala högarna av brända stenar en mångsidig helhet av fornlämningar. Det pågår dock fortfarande en diskussion om deras användningsändamål, som man inte har nått någon helt gemensam uppfattning om. Förutom de möjliga användningsändamål som redan nämnts har det på senare tid föreslagits att soluppgångarnas och -nedgångarnas riktningar under olika årstider har beaktats vid byggandet. Jättekyrkorna vändes i en sådan riktning som förfäderna, gudarna och andra andeväsen ansågs godkänna.