Kalmosärkkä i Juntusranta i Suomussalmi

Kalmosärkkä är en av Suomussalmis viktigaste boplatser. Området har varit bebott under nästan hela den förhistoriska tiden, cirka 6000 f.Kr–1300 e.Kr. På 1500- och 1700-talet har man också hållit läger i området, därför att där har man bland annat funnit en pilspets och ett svenskt silvermynt. Ett svenskt kopparmynt från 1799 representerar senare fynd. Under vinterkriget blev Kalmosärkkä ett stridsfält – ryssarna hade invaderat Juntusranta by och lyckades erövra norra änden av sandbanken, men finnarna försvarade sina ställningar i sandbankens mitt. För vattenregleringen fällde man en stor tall på bankens sydspets i vilken ett kors och årtalet 1634 hade ristats in. På andra sidan av stammen hade man efter kriget ristat in ytterligare tre kors till minne av pionjärer som stupat vid röjningen av ett minfält.

Banken i sig är en 1,2 km lång och smal, huvudsakligen tallbevuxen sandås som är tudelad i norra delen. Den del av sandbanken som vänder mot nordväst benämns Haarasärkkä. Mellan sandbanken, Särkkä, och ån Kaarronjoki (dvs. Kaatoinjoki) finns en låg, gräsbevuxen landtunga som under perioder av översvämning läggs under vatten, som även täcker den låglänta ängsmarken, en mad, på östra stranden. Mellan Kokkojärvi och Kaarronlampi uppstår då ett ganska brett sund. Också Kokkosuo väster om Kalmosärkkä läggs under vattnet vid översvämningar. De variationer i vattennivån som följt av att vattenflödena reglerats har eroderat jordkanten särskilt vid Kaarronjoki, och på 1980-talet byggde Kajanaland vattendistrikt skyddsstenläggningar på de mest utsatta platserna.

Namnet Kalmosärkkä kommer av att platsen har använts som en tillfällig gravplats där de avlidna har väntat på förflyttning till begravningsplatsen som låg långt borta i kyrkbyn. Sandbanken är också förknippad med många anekdoter, bland annat att även lapparna skulle ha använt den som gravplats – eller man har åtminstone talat om lapparnas hjortgravar. Det berättas att man även under Stora ofreden begravde avlidna i sandbanken. Det berättas att hästar som rörde sig längs isvägen alltid skyggat när de passerade Kalmosärkkä. Det sägs också att det spökar på sandbanken. Man har sett en ljus kvinnogestalt vandra längs sandbanken och försvinna mot dess södra ända.

Användningen av Kalmosärkkä under årtusenden som boställe och lägerplats samt de rikliga fynden kommer sig av sandbankens läge vid den flitigt nyttjade vandringsleden från Vita havet till Bottniska viken. Från Kemi källor i Vitahavskarelen har man via vattendragen i Hossa kommit till Kokkojärvi eller längs Kaartimonjoki till Juntusjärvi och därifrån över Kiantajärvi och längs Emäjoki till Ule träsk.

Fyndet krävde en lyckosam slump

Historiken över fyndet av Kalmosärkkä boplats är intressant och överraskande. I oktober 1952 tog lärare Martti Manner vid Juntusranta folkskola med sig en skolklass på utflykt till Kalmosärkkä. Temat för utfärden var vildrensfångst, och för att skapa en uppfattning om lapparnas fångstmetoder grävde man en djup grop i södra ändan av sandbanken och täckte över med ris och mossa. Kalle Honkavaara valdes att uppträda som hjort, och till horn band man fast ris i hans hatt. ”Vildren” jagades i kedjeformation över fångstgropen och då ramlade ”bytet” genom risen och mossan ner i gropen. Nere i gropen lade Kalle en grönaktig sten i sin ficka. Först följande morgon efter morgonbönen visade han fyndet för läraren och sina klasskamrater och gissade att stenen hade gjorts av forntida människor då den liknade sådana som skolklassen hade sett på Nationalmuseet under en klassutflykt dit. När fångstgropen grävdes hade man vid ett djup på cirka 70 cm också stött på en stenbeläggning. När man hade grävt en kokgrop i strandbrinken hade man också fått fram två eldstäder.

Fynden skickades med bistånd av en lärare i skolan i kyrkbyn till Nationalmuseet i Helsingfors. År 1957 när Matti Huurre inventerade i Suomussalmi bekantade han sig också med Kalmosärkkä. Då blev det klart att det fanns en förhistorisk boplats i området. 

I området kring Kalmosärkkä utfördes utgrävningar åren 1958–1959 och 1992–1993. Längs sandbanken kan 40–50 olika gropar eller fördjupningar skönjas. Det torde finnas fler än 20 stycken gropar och fördjupningar som kan tolkas vara förhistoriska. De har en diameter på 3–4 m och är cirka 0,5 m djupa. I området med sandbanken finns dessutom utgrävningar från vinterkriget.

Det finns tecken på förhistorisk bosättning över hela sandbanken, men de framträder mest i sandbankens vardera ände. Den tidigaste användningen torde ha varit i sandbankens norra ände. Där har man bland annat hittat en snedspetsig kvartspilspets och en primitiv stenyxa från den förkeramiska tiden. Den tidigaste keramiken är Säräisniemi-1 (Sär-1) keramik från perioden 5000–4500 f.Kr. och sådan har inte har hittats i sandbankens sydände. I söder däremot har man främst hittat Pöljä asbestkeramik (3100–1900 f.Kr.) hittats tillsammans med dunblandad keramik. De är dock sällsynta i norra änden. Kalmosärkkä hör till boplatserna med de rikaste fynden från tidig metallålder (1900 f.Kr.–300 e.Kr.) i vårt land. På sandbanken har fynd av såväl textilkeramik som Säräisniemi-2 (Sär-2) keramik gjorts tämligen jämt fördelat i vardera änden av sandbanken. Fynd från järnåldern och senare perioder har bara hittats i norra delen.

Museiverket köpte Kalmosärkkä på statens vägnar år 1985. Sedan början av 2014 förvaltas Kalmosärkkä av Forststyrelsen. Man kommer till Kalmosärkkä genom att följa en markerad stig från parkeringsplatsen vid Nuolentie. Man kan gå över Kokkosuo längs en spång. Kalmosärkkä är ett utflyktsmål där Forststyrelsen ordnar med vägledning, se https://julkaisut.metsa.fi/assets/pdf/lp/Esitteet/kalmosarkkafin.pdf.