Järnåldersgravfältet i Levänluhta

När man i dag beskådar fornlämningen med dess frodiga växtlighet är det svårt att föreställa sig vilken betydelsefull plats det är fråga om. På området, som är inhägnat med ett rött staket, växer träd som planterades år 1984, och de har redan hunnit växa sig rätt stora. Varje träd symboliserar en forskare: både arkeologer, osteologer och lokala aktörer som bidragit till undersökningarna av platsen.

Levänluhta har ursprungligen varit en tjärn som består av källor där det på sommaren växte bland annat näckrosor och säv. Närmare hundra döda och med gravgods har nedsänkts och begravts där ca 300–800 år efter vår tideräkning. De döda var främst kvinnor och barn. Begravning i vattendrag är ovanligt, den enda finska motsvarigheten finns i Käldämäki i Vörå. Vid den här tiden brändes de döda vanligtvis.

Den långa forskningshistorien av Levänluhta har gett berättelsen många skikt. År 1674 nämndes Levänluhta första gången i skrift när kyrkoherden i Storkyro Israel Alftanus skrev ett brev till Antikvitetskollegiet i Stockholm. I brevet berättar han att det finns en källa på en dyig äng i Orismala där man redan i evighet sett rester av människoben. Lokalbefolkningen hade således antagligen redan länge känt till Levänluhta innan kyrkoherden skrev sitt brev. Följande anteckning förekommer inte förrän tvåhundra år senare, 1884 när ängarna på området dikas för odling. Då hittade man åter skelettdelar av människor. Man hinner till och med tro att det handlar om en brottsplats och därför återbegravdes skelettdelarna på den plats där de hittades under ledning av länsmannen i Storkyro. Arkeologiska utgrävningar har utförts på platsen sedan 1886 fram till medlet av 1980-talet.

Tolkningen av platsen har hunnit ändra flera gånger under tidens lopp. Först trodde man att det var fråga om personer som dött under klubbekriget och senare att det var en massgrav till följd av pesten. Enligt dagens uppfattning är det fråga om ett gravfält som varit i användning i upp till 500 år. Det är emellertid exceptionellt att platsen i huvudsak reserverats för kvinnor och barn. Männen har tydligen begravts någon annanstans.

Gravfältet har ofta blivit uppmärksammat av media vilket säkerligen bidragit till att platsen blev skyddad och lokalbefolkningen intresserad av platsen. Redan år 1936 donerade Storkyro kommunfullmäktige 2 000 mark till den lokala hembygdsföreningen. Fullmäktige önskade att föreningen med pengarna skulle köpa marken runt omkring fornlämningen (517 m2), bygga ett staket runt fornlämningen och en väg fram till den. Samma år undertecknade föreningen ett köpebrev med fullmakt från Arkeologiska kommissionen (i dag Museiverket), och på detta sätt övergick marken i statens besittning.

I samband med utgrävningarna i Levänluhta har ett flertal mynt hittats i de båda källorna. Mynten härstammar från 1960- och 1970-talet. Dessa mynt, som slängts in i källorna, är minnen av personer som besökt den berömda fornlämningen. Om de många skiftningarna på platsen berättar även det stora minnesmärket av trä i det inhägnade området kring fornlämningen. På skylten står det att här vilar Louhis slavar, en myt som är som känd från nationaleposet Kalevala. Även om tolkningen är rätt kreativ och det saknas arkeologiska belägg för påståendet är det trots allt en viktig del av fornlämningens historia och försvarar därför sin plats.