Huts and Houses – bilden av stenåldersmänniskornas boende blev klarare

Inventeringarna och de räddningsutgrävningar som föranleddes av markanvändningen, universitetsprojekten samt finansieringen ur statens sysselsättningsprogram på 1980- och 1990-talet för arkeologiskt intressanta projekt möjliggjorde ökad kunskap som även ledde till att boken Huts and Houses publicerades.

Boken omfattade fler än tio artiklar om boplatslämningar i vårt land från stenåldern till järnåldern samt en inblick i lämningarna efter stenåldersboplatser i Estland. Verkets tyngdpunkt låg på de delvis nedgrävda boplatsgroparna från stenåldern och i de konstruktioner som finns kvar. Petro Pesonens omfattande introduktionsartikel presenterade bostadsgroparnas forskningshistoria och den bild på konstruktionernas utspridning, datering och detaljer som bildats då vi nått fram till 2000-talet. Från fler än 600 platser kände vi till cirka 3 500 bostadsgropar varav de flesta låg vid det forntida Bottenvikens kuster samt vid forn-Saimen.

Inom arkeologin dominerade länge uppfattningen om att bostäderna på stenåldern var runda, resta på pålar och enkla att flytta. Den här åsikten om bostäderna baserade sig på Sakari Pälsis och Julius Ailios undersökningar och tolkningar från början av 1900-talet. Tecken efter dessa som skiljer sig från markytan saknades, och även om lätta bostäder säkerligen användes på stenåldern är de iakttagelser som gjorts under utgrävningarna mycket mångtydiga. Närmare tillvaratagande av fynd på 1980- och 1990-talet pekade på var boplatserna legat, men i brist på bevarade konstruktioner förblev detaljerna oklara.

Ilmari Itkonen hade dock redan på 1910-talet undersökt ett runt avtryck i Enare i området för det nuvarande Samiska museet där det fanns ett golvskikt från stenåldern med fynd och hällstenar lägre ner än den omkringliggande markytan. Förhistoriska gropar hade redan tidigare undersökts som grunder till boplatser i Norge och ryska Karelen. Det var dock först 1976 som professor C. F. Meinander i en kort artikel definierade stenålderns bostadsgrop, den så kallade hyddbottnen av Madenevatyp. Denna baserade sig på iakttagelser som gjorts redan 1950 i Pihtipudas, på undersökning av gropar vid en del boplatser i Helsingfors och Östra Karelen samt på ett föredrag som Meinander höll under den nordiska arkeologikonferensen 1967 i Helsingfors. Bostadsgroparna beskrevs som flata, flera meter breda sänkor i sandig jord 20–60 cm djupare än markytan vars kulturskikt kan ha en botten som sträcker sig djupare än en meter ner. Undersökningarna var dock få och tydliga konstruktionsdetaljer som t.ex. hällstenar saknades i huvudsak. Spåren efter eld var tydliga och i ryska Karelen fanns spår efter timmerstommar. Dateringen till främst kamkeramiken och till den senare stenåldern var uppenbar.

Publikationen av boplatsutgrävningarna 1984 vid Naarajärvi i Pieksämäki chockerade med en rekonstruktion där tolkningen av gropar intill varandra och placeringen av pålar visade en byggnad med två rum och en yta på hela 300 m². Senare har andra tolkningar för huset i Naarajärvi gjorts och enligt utgrävningsresultatet i publikationen Huts and Houses torde det vara frågan om separata, klart mindre boplatser.

I boken Huts and Houses behandlades forntida boplatslämningar ur mångsidiga synvinklar. Boplatsernas konstruktionslämningar behandlades i huvudsak i boplatsgropsundersökningarna i Rusanvierto i Saarijärvi och Kärmelahti i Puumala. Båda konstaterade ovanligt välbevarade träkonstruktioner som var cirka 4 000 respektive 5 000 år gamla, och som kunde anknytas till byggande i en fas. Utifrån detta hade man samlat vallar vid kanterna av gropen som grävts neråt i sandjorden och som stöddes av en rektangulär väggstomme med knutar. Byggnaderna i Rusanvierto och Kärmelahti hade ytor på 50–60 m². Byggnadernas sidoväggar har stött upp de näverklädda takbalkarna, som antagligen stödde sig mot en kroppås eller -åsar på takkrönet vid byggnadens mittaxel. Detaljerna kring både detta och stödpålarna är oklara och mångtydiga. Åtminstone gran har använts som trämaterial, isoleringen är björknäver, kanske granbark. Det trämaterial man hittat har förkolnat, men det förblir oklart om byggnaden har brunnit: Den björknäver som i Kärmelahti placerats på de förkolnade träkonstruktionerna gick en stund att urskilja från jordmånen då de avtäcktes. Förkolningen har alltså kunnat ske i jordmånen. Eldstädernas läge var tydligare, men det fanns inga egentliga hällstenar. Åtminstone en del av byggnaderna har haft smalare täckta ingångar, vindfång, som även syns i avtrycken. Gropformen som idag syns avlång på markytan är slutprodukten av årtusenden av erosion, som döljer en rektangulär byggnad, klart mindre än avtryckets vallar. Det finns även bostadsgropar där många rum bredvid varandra bildar en radhusliknande konstruktion.

Huts and Houses har blivit en milstolpe i forskningen om boplatsgropar. Tyvärr har det saknats en finskspråkig version som skulle nå en bredare läsarskara. Sedermera har möjligheterna till undersökning av bostadsgroparna genom mer omfattande arkeologiska utgrävningar försämrats ytterligare. Det finns ännu otydligheter kring boplatsernas strukturella detaljer som endast kan kompletteras genom kommande undersökningar. Med inventeringar, granskningar och nuvarande laserskanningsdata har antalet gropar fördubblats från det antagna, till 5 000–6 000 gropar. En stor del av groparna har tagit skada sedan 1980-talet, till följd av det intensiva skogsbruket.

Inspirerade av det självständiga Finlands hundraårsfest bör vi väcka behovet för vårt lands existens, projektet Finland 10 000+, och det arkeologiska forskningsprogrammet för bostadsgroparna. De osedvanligt rika förekomsterna av konstruktioner och deras rentav monumentala uppenbarelse och den internationellt betydande vetenskapliga potential de döljer gör bostadsgroparna till våra viktigaste fornlämningstyper och det är en civiliserad stats nationella skyldighet att undersöka dem.