Hur beslutade man om fornminneslagen 1963?

Tanken på att bevara resterna efter forntida människors verksamhet var inte ny. Redan i det svensk-finska rikets medeltida lagstiftning hade man beaktat hanteringen av ägarlösa föremål som hittats på land och till sjöss. En av de tidigaste uppmaningarna att värna fornlämningar finns i Olaus Magnus verk Historia de gentibus septentrionalis som publicerades på 1500-talet. Där ges uppmaningen att uppleta och bevara runstenar.

På 1600–1700-talet föreskrevs det närmare om bevarande av fornminnen i riket, bl.a. genom plakat 1666 och 1684. Vid beredningen av den allmänna lagen 1734 tog man ställning till föremålsfynd, och genomförandet av lagstiftningen om fornminnen preciserades med ett kungligt brev 1755. Efter att Finland hade införlivats i det ryska riket 1809 hängde ändrandet av fornminneslagstiftningen samman med den allmänna samhälleliga utveckling och det lagstiftningsarbete som inleddes på 1860-talet.  

Föregångaren till nuvarande fornminneslagen, Hans Kejserliga Majestäts Öfverhetliga Förordning angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande (16/1883), trädde i kraft 1883. Även om Finland var en del av det ryska riket följde förordningen rikssvenska lagstiftningsprojekt för skydd av fornlämningar på 1800-talet. Förordningen föreskrev skydd av alla fasta fornlämningar och fastställde vad som ska anses vara sådana. Syftet med skyddet var att bevara det ursprungliga, men i sista hand krävde skyddandet att staten inlöste objekten. I fråga om fornföremål preciserades många av de förfaranden och bestämmelser som redan tidigare hade gällt för dem.

Hans Kejserliga Majestäts Öfverhetliga Förordning angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande var i kraft under Finlands nästan första femtio år av självständighet. Det fanns dessutom separata bestämmelser om bevarande av fornlämningar i annan lagstiftning på 1900-talet, till exempel strafflagen (39/1889), gamla detaljplanelagen (1931), byggnadslagen (1958), lagen om användning av statens mark och om tvångsinlösen av mark (1958) och hittegodslagen (1943). År 1936 utfärdade man på Åland en Förordning om den förvaltning, som avser fredande och bevarande av forntida minnesmärken på Åland.

Senast på 1940-talet upplevde man även på finska fastlandet det vara aktuellt att reformera lagstiftningen avseende bevarandet av fornminnen. Under riksdagen 1946 önskade parlamentet att regeringen skulle undersöka behovet av att revidera gällande regelverk och ge riksdagen en proposition om saken. Statsrådet tillsatte en kommitté 1947 för att utarbeta ett förslag till reformer. Kommitté gav sitt betänkande 1950 och det publicerades tryckt 1954. Den egentliga lagrevideringen blev dock liggande till 1960-talet då den genomfördes.

På 1960-talet konstaterades det i motiveringarna till lagen att ”förordningen från 1983 inte längre motsvarar de krav som bör ställas på en lag om skydd och bevarande av fornminnen”. Som motivering nämndes de ändringar som skett i omständigheterna, ”som i ännu större utsträckning tenderar äventyra och försvåra skyddet och tillvaratagandet av och forskningen om fornminnen”. Med hjälp av fornminneslagen, som trädde i kraft 1963, strävade man efter att bevara fasta fornlämningar och lösa fornföremål bättre. Markanvändningen och skogsbruket genomgick förändringar som påverkade objekten som berättade om det förflutna, och ledde till att de i allt högre grad försvann. Lagen var mångsidigare än förordningen som föregått den, och syftade till att föreskriva klara förfaranden för genomförandet av olika skyddsåtgärder. Även skeppsfynd med dithörande föremål infogades i lagen.

Med stöd av fornminneslagen har man sedan 1963 bevarat många olika typer av fasta fornlämningar, vilka alla på sitt sätt berättar om vår forntid och människors liv under olika tider. Syftet med lagen är att bevara fasta fornlämningar som minnen av tidigare bosättningar i och den gånga historien om vårt område. Uppfattningen om vilka arkeologiska föremål som hör till de minnen som bör bevaras har förändrats under decennierna. Förändringen är särskilt förknippad med ansamlingen av data om olika slags objekt och med insikten som på så sätt uppnåtts om historien om vårt område.

Rötterna till många av de målsättningar och förfaranden som införts i fornminneslagen från 1963 går många sekler tillbaka. Även fornminnesförvaltningens historia kan redan mätas i sekler. Med hjälp av lagstiftning och revidering av befintliga lagar har man allt sedan medeltiden till nutiden strävat efter att, förutom reglera förhållandet mellan staten och de som agerar tillsammans med den, även bättre sköta olika saker som bedömts vara missförhållanden. På 1960-talet ansåg riksdagen att lämningar med berättelser om vår forntid är värdefulla minnen av Finlands historia. Hurudana ses de i vår nuvarande värld?