Historien under staden – projektet Medeltidsstaden

Projektet hade kopplingar till ett ambitiöst projekt för att katalogisera material från medeltida städer i Sverige som inletts av Riksantikvarieämbetet, Sveriges motsvarighet till Museiverket, år 1976. I bakgrunden fanns en oro bland de arkeologiska och antikvariska myndigheterna samt arkeologerna på fältet angående den ganska kaotiska situationen inom den stadsarkeologiska forskningen.

Under vårvintern 1979 hölls i Sigtuna ett möte där man gick igenom vad man dittills fått till stånd inom projektet. Även Museiverkets generaldirektör, statsarkeolog C. J. Gardberg och Åbo landskapsmuseums chef Knut Drake bjöds in till mötet.

Redan under hemresan bestämde sig de finländska deltagarna för att försöka starta ett motsvarande projekt, ett systerprojekt till det svenska projektet, även om de visste att det skulle bli svårt att få ihop medel och att tänkesättet inom Museiverket var ganska gammalmodigt. Förberedelser inleddes i Helsingfors och Åbo samma år.

Som första objekt valdes Borgå, där den medeltida staden var (och fortfarande är) väl synlig och där bland andra Gardberg omsorgsfullt hade kartlagt det bevarade byggnadsbeståndet och stadsplanen. Arbetet inleddes hösten 1979 med en genomgång av arkiv och litteratur, och året därpå var det dags för systematiska fältobservationer. Resultaten publicerades i det första numret av Museiverkets publikationsserie år 1981.

Även om arbetet till viss del ska ses som övning, vilket är uppenbart vid en jämförelse med senare publikationer, var resultaten mycket givande när det gällde exempelvis tolkningar i textform utgående från analyser av kartmaterial. När arbetet var slutfört hade man en ganska god uppfattning om på vilka områden den mark som var intressant ur ett arkeologiskt perspektiv hade förstörts, men även vilka områden det kunde löna sig att fokusera på i framtiden. Genom undersökningar av markens höjd fick man också en uppfattning om stadens och dess näromgivnings ställning i början av medeltiden och verktyg för att förstå de faktorer som låg bakom valet av platsen för staden.

I de följande städerna, Raumo och Nådendal, var resultaten betydligt mångsidigare och mer djupgående. I Åbo gjorde landskapsmuseets forskare en omfattande rapport om stadens mångsidiga material.

Det är helt klart att projektet Medeltidsstaden skapade en grund för konsekvent och systematisk stadsarkeologisk forskning i Finland. Arkeologerna började därefter så småningom bilda sig en uppfattning om stadens natur som boplats på samma sätt som man hade bildat sig en uppfattning om stenåldersboplatsernas existens redan i slutet av 1800-talet. Det viktiga var när allt kom omkring inte hur stora eller mångsidiga städerna var, för att inte tala om kulturlagrens tjocklek eller fenomen som fortfarande finns bevarade, såsom gatunätet eller stadskyrkan. Alla städer fyllde samma funktion som boplatser för människor.

Attitydförändringen skedde inte i en handvändning. I Åbo var utvecklingen snabbast och mest djupgående, men där har arkeologin även rötter som är ovanligt gamla och djupa med finländska mått mätt. I Borgå, Raumo och Nådendal hade publikationerna däremot i början snarast en dold effekt.

Till det bästa med projektet Medeltidsstaden hör att även något yngre städers arkeologiska betydelse noterades. Helsingfors stadsmuseum var först ut. Kring temat det gamla Helsingfors växte det fram ett projekt som följde samma principer som projektet Medeltidsstaden. Resultatet blev den första delen i serien Vasatidens städer. Krafter som förde projektet framåt hade på så sätt tagit form, eller var åtminstone på väg att göra det. Under 1990-talet fortsatte projektet på nationell nivå men fortfarande under ledning av Museiverket för såväl Vasatidens som 1600-talets städer.

Under 1900-talets tre sista decennier upplevde den arkeologiska stadsforskningen en blomstringstid, till stor del tack vare projektet Medeltidsstaden. På sin tid, i början av 1990-talet, hjälpte det forskarna att ta de första försiktiga stegen mot undersökningar av medeltida boplatser på landsbygden.