Från forntida åkerrenar
Sirkka-Liisa Seppälä
Årderspår på Rapolas forntidsåker. Lämningar av en eldstad äldre än åkern i kanten av utgrävningsområdet. Foto: Anne Vikkula 1988, Museiverket.
I juli 1988 gjorde Museiverkets arkeologer en observation vid Rapolaåsens sluttning som reser sig från stranden vid Vanajavesi. Denna observation har blivit en vändpunkt i forskningen om den finska odlingshistorien.
Ett landskap fyllt med minnen från det förflutna
Området kring Rapolaåsen i hjärtat av den tidigare kommunen Sääksmäki tillhör en av våra nationellt mest betydelsefulla kulturmiljöer. Regionens mest kända arkeologiska minne är fornborgen byggd på åsens krön. De vallar som kantat borgen framträder än idag tydligt i terrängen. I sluttningarna nedanför åsen finns rikligt med lämningar efter bosättning och odling från järnåldern och medeltiden. I området finns även flera gravplatser, skålgropsstenar och föremålsfynd från järnåldern.
Lantmätare kände till Rapolas fornborg redan på 1600-talet och arkeologiska undersökningar har utförts sedan slutet av 1800-talet. Fornborgen och dess omgivning intresserade arkeologerna särskilt under decennierna efter att Finland blev självständigt. På 1940-talet gjordes flera kartläggningar och även några utgrävningar i området.
På 1950-talet visade sig Rapolas förflutna vara mer omfattande och mångsidigare än man förmodat när den nya snabbvägen, riksväg 3 mellan Helsingfors och Tammerfors, började byggas vid stranden nedanför åsen. Vid sprängningen av en klippa på väglinjen upptäcktes en tidigare okänd gravplats från järnåldern och föremålsfynd från den levererades till Finlands nationalmuseums samlingar i flera partier.
Motorvägen satte fart på forskningsprojektet
Rapolaområdets arkeologiska position lyftes fram igen på 1980-talet när alternativen på motorvägslinjer från Helsingfors till Tammerfors publicerades. En av de föreslagna linjerna gick via Rapola, vilket orsakade en livlig diskussion i medierna där man både försvarade och motsatte sig vägen. Tvisten som utlöstes av vägplanerna bidrog till forskarnas intresse för områdets arkeologiska kulturarv. Trots att det hade framförts starka ståndpunkter om områdets betydelse, fanns det inte mycket arkeologiska bevis att presentera för att stödja eller kullkasta tolkningarna. I den aktuella situationen beviljade Finlands Akademi finansiering för ett omfattande Rapola-projekt inom vilket anslutande fältundersökningar utfördes under åren 1988–1990. Undersökningarna understöddes även av två statliga bolag, vilket är väldigt ovanligt inom finsk arkeologi.
Projektets syfte var att undersöka vilka spår av bosättning och näringsgrenar som hade bevarats i området. Med hjälp av fältarbetena ville man även utreda hurdant det samhälle som byggde fornborgen hade varit. Man ville rikta in undersökningarna på Rapolaåsens sluttningar, som man tänkte var de mest intressanta i detta avseende. I fornborgen gjorde man endast kartläggningar och mindre pilotstudier.
En skatt upptäcktes i åkern!
Under fältundersökningarna koncentrerade man sig år 1988 på en platå i åsens nedre åkerskifte, eftersom den verkade särskilt lämplig som boplats. Redan när man tog bort ytskiktet kunde man ta tillvara en avbruten bronsring, som uppskattades härstamma från yngre järnåldern, 1000–1100-talet. När skalandet av det ytliga jordlagret fortsatte vid platån, började man under ploglagret som formats under de senaste decennierna urskilja mörk jord som innehöll rikligt med små kolbitar. Det mörka jordlagret formade ett flera tiotals centimeter tjockt lager i mitten av platån. I kanten av jordlagret, i övergången mellan mull och mineraljord framträdde tydliga ådror. Spåren såg ut att antingen gå i samma riktning eller mot varandra. Vid närmare granskning och baserat på undersökningarna kom arkeologerna som undersökte platsen fram till den slutsatsen att det förmodligen var frågan om fåror som lämnats av ett krokliknande verktyg.
Antagandet kunde bekräftas när det mörka jordlagret försiktigt avlägsnades och man under lagret upptäckte ett område som formades av hundratals korslagda spår från alla håll. Baserat på observationerna tolkades den mörka jorden som ett gammalt luckringslager och ådrorna som årderspår*. Arkeologerna började känna att Rapola-området som var känt för sina lysande fynd nu hade avslöjat en verklig skatt för forskningen – ett avlägset men konkret minne av vardagssysslor, resultaten av en plöjares hårda arbete!
Innan Rapolas utgrävningar hade man inte känt till motsvarande fall på det finska fastlandet, men liknande spår hade tidigare påträffats åtminstone på Åland. Publicerade bilder från utgrävningar utförda i Sverige fastställde arkeologernas antaganden. Utgrävningarna i Rapola har lagt i dagen ett hos oss tidigare okänt arkeologiskt objekt, forntidsåkern. Utifrån området som formades av årderspåren har man beräknat att forntidsåkerns omfattning var 500–600 kvadratmeter.
Säd från åkern ända sedan vikingatiden – men kornen har gömts undan redan tusen år tidigare
Dateringen av Rapolas forntidsåker och årderspåren där kunde ännu inte fastställas med säkerhet under fältarbetet, men med hjälp av ringen ansågs en datering till järnåldern vara möjlig. Vid fältundersökningarna tog man rikligt med prov av det mörka jordlagret och årderspårens jordmaterial och kolbitar. Syftet var att få så mycket information som möjligt om bearbetningen och odlingen som lagret och spåren återgav. Kol-fjorton-dateringarna för proven som togs av årderspårens kolbitar hänför sig till tiden mellan 800- och 1000-talen, det vill säga slutet av järnåldern.
Vid definierandet av åkern användes även makrofossilanalys, där växtrelikter i jordprov undersöktes. Bland dem identifierades flera sädesslag. I det forntida åkerlagret hittades bland annat korn och ett vetekorn, som med hjälp av en partikelaccelerator daterades till slutet av 1000-talet, det vill säga lite senare än kolbitarna i årderspåren. Baserat på dateringsresultaten har man presenterat en tolkning enligt vilken årderspåren på platån ska ha skapats någon gång i början av vikingatiden. Efter det här ska det mörka åkerlagret ha bearbetas flera gånger, möjligtvis fram till början av 1200-talet.
Resultaten från utgrävningarna berättade också annat intressant om den forntida människans liv och leverne. Under det forntida bearbetningsskiktet fanns en liten eldstad och i närheten av den hittades en bit av ett förhistoriskt lerkärl. I sluttningen nedanför den forntida platån kom det även fram en liten grop tätad med lera där man hade haft eld. Den lerfodrade gropen har möjligtvis använts för förvaring eller upphettning, eftersom den innehöll rikligt med sädeskorn, varav man identifierade korn och två olika slags vetesorter. Enligt kol-fjorton-dateringen har gropen använts för över 2 000 år sedan, det vill säga vid samma period som eldstaden som hittades under det forntida åkerlagret. Dessa tecken på bosättning och odling skulle alltså vara över tusen år äldre än forntidsåkern.
Vetenskapsområdet fortskrider i och med utgrävningarna
Utgrävningarna vid Rapolas forntidsåker innebar en ny epok i Finlands arkeologiska forskning. Forskningsresultaten visade att man med säkerhet hade utövat åkerbruk på järnåldern och det var fortfarande möjligt att hitta spår av detta. Man började fästa mer uppmärksamhet än tidigare på lagren som kunde urskiljas i jordmånen och spåren som syntes i mineraljorden och man började även dokumentera dem alltmer noggrant. Efter utgrävningarna i Rapola har man i Finland undersökt flera forntidsåkrar daterade till järnåldern. De hittills mest omfattande finns i Orijärvi i S:t Michel.
Rapolas omfattande fornlämningshelhet övergick i statlig ägo år 1993; först till Museiverket sedan, år 2013, till Forststyrelsen. I Rapola finns det nuförtiden guidade rutter, längs vilka besökaren kan bekanta sig med områdets landskap och förflutna. År 2000 fick Museiverket finansiering för ett forskningsprojekt av Finlands Akademi, vars resultat publicerades i myndighetens publikationsserie.
*Ett årder är ett jordbearbetningsredskap som till skillnad från en plog inte har någon vändskiva.
Elden är lös – Rapola måste räddas. Klistermärke som Rapola-rörelsen lät göra under vägtvisten år 1988.
Elden är lös i Rapola – medborgaraktivism i kulturkretsarna
De tolkningar som presenterats om Rapolas forntid har väckt diskussion under decennier. Många forskare har sett Rapolas fornborg som en högborg för den tavastländska stammen och ett tidigt tecken på organisering. Uppfattningarna har kritiserats starkt, eftersom drivkraften bakom dem har ansetts vara ideologiska motiv snarare än forskningsresultat. Å andra sidan har man redan tidigt velat undersöka Rapola som en helhet av landskapet och dess historia, vars värden hör ihop med både naturen och kulturen. Begreppet fornlandskap har ursprungligen beskrivit just Rapola.
Den mest kända diskussionen om Rapolas många betydelser fördes i slutet på 1980-talet, när alternativen för motorvägslinjen från Helsingfors till Tammerfors publicerades. Den ena av huvudlinjerna gick via Valkeakoski och Rapola, vilket blåste upp en häftig diskussion för och emot. Attityderna till planerna utformade sig enligt sedvanliga positioner när det gäller vägprojekt. Största delen av företrädarna för den regionala förvaltningen och näringslivet understödde alltså att linjen skulle gå via Valkeakoski medan kulturarvsförvaltningen motsatte sig speciellt Rapola-alternativet och en del av aktivisterna tyckte att vägen var helt onödig. Det känns inte heller överraskande att merparten av lokalbefolkningen, såsom markägarna, inte var så entusiastiska över något av alternativen. Men ett par politiker intresserade sig för frågan och även ett skriftligt spörsmål om bevaringen av Rapola lämnades in i riksdagen år 1987.
För att få synlighet för sin verksamhet organiserade motståndarna mot linjen via Rapola år 1988 även en kommitté med representanter för studentnationen Hämäläis-Osakunta, arkeologi- och historiestudenternas ämnesföreningar, vetenskapliga samfund inom branschen och regionala hembygdsföreningar. Museiverket tog initiativ i saken, till och med proaktivt sett ur dagens perspektiv. Rapola-rörelsen, som bildades som ett uttryck för verksamheten, arrangerade diskussions- och föredragstillfällen och satte ihop en adress mot den föreslagna vägen. Man bad även, med framgång, särskilt ansedda och kända namn inom akademin och kultursektorerna att underteckna den, däribland akademiker, professorer, skådespelare, författare och musiker.
Skriverierna om den förslagna linjen fortsatte i medierna under några år. Såväl försvararna som motståndarna använde ett färgstarkt språk och argument, vars motiv redan enligt vissa samtida var ekonomiskt tendentiösa, rent ideologiska eller i alla fall ovetenskapliga. Dagens arkeologer kan mycket väl se dem som en del av diskussionen om kulturarvets betydelse och som intressanta och viktiga ur just den synvinkeln.
Rapola är ett fall värt att nämnas i vår mediemiljö, eftersom en motsvarande och lika omfattande diskussion om bevarandet av det arkeologiska kulturarvet sällan har startats. Motsvarande exempel om vägstrider erbjuder den på 1960-talet utkämpade dragkampen om omfartsvägen i närheten av Borgbacken i Borgå eller motståndet på 1980-talet mot vägen som planerades vid Rikalas fornminnesområde i Halikko i Salo. Beaktansvärt i fallen var att tvisterna har handlat om att bevara landskapet runt fornborgen och dess utmärkande drag. Det torde inte heller vara en slump att den aktiva aktören i tvisterna har varit en av Museiverkets mest berömda forntidsforskare, arkeologen Anna-Liisa Hirviluoto.
Läs mera om Rapola
Hirviluoto, Anna-Liisa 1987: Rapola. Erään maiseman historia. Suomen museo 1986.
Seppälä, Sirkka-Liisa 1999: Rapolan esihistoriaa. Masunni, kirjoituksia Tampereelta ja Pirkanmaalta 3.Tampereen museoiden julkaisuja 48.
Haggrén, Georg 2001: Valkeakosken Rapola – Talonpoikaiskylästä herraskartanoksi. Rapola-tutkimuksia 1. Museovirasto.
Jussila, Anneli 2002: Sääksmäen kolme maisemaa Valkeakoskella. Rapola-tutkimuksia 2. Museovirasto.
Seppälä, Sirkka-Liisa, Nissinaho Aino, Kankainen Tuovi ja Vuorela Irmeli 2003: Sääksmäen Rapolan rautakautinen maisema ja elinkeinot Valkeakoskella. Rapola-tutkimuksia 3. Museovirasto.
Liski Matti, Ranta Sirkka-Liisa, Lempiäinen Terttu ja Seppälä Outi 2003: Sääksmäen Rapola - Kasvisto ja pihapiirit. Rapola-tutkimuksia 4. Museovirasto.
Alanen, Timo ja Lehtinen, Jyrki 2003: Sääksmäen vanhat paikannimet ja historialliset kartat Valkeakoskella. Rapola-tutkimuksia 5. Museovirasto.
Kommentar