Förnyelsen av byggnadsskyddslagstiftningen år 1985

Man ville övergå från att skydda enskilda monument eller objekt till att skydda byggda miljöer som helhet. Förnyelser av detta slag visade sig även ha medborgarnas stöd. Landet fick en byggnadsskyddslag (60/1985), som förutom byggnader och grupper av byggnader även kunde skydda byggda miljöer. Byggnaderna förutsattes inte längre ha en särskilt anmärkningsvärd kulturhistorisk betydelse. Skyddsobjekten skulle däremot vara betydelsefulla med tanke på byggnadshistoria, byggnadskonst, speciella miljövärden, byggnadens unikhet eller representativitet, användningen av byggnaden eller händelser som anknyts till den.

Årtionden av förberedelser ledde till en ny byggnadsskyddslagstiftning, som förutom en ny speciallag även förde med sig betydande förändringar i byggnadslagen (61/1985), byggnadsförordningen och förordningen om skydd för staten tillhöriga byggnader. Tanken var framför allt att göra skyddet till en naturlig del av samhällsplaneringen. Förberedelsen påverkades av en vision som ännu i det hundraåriga Finland kan ses som revolutionerande och aktuell: Planeringen ska utgå från det existerande byggnadsbeståndet, och särskilda motiveringar ska krävas för att förändra miljön, inte för att bevara den. År 1985 trädde även renoveringslagen i kraft. Dess syfte var att göra renovering till ett bättre alternativ än att riva och bygga nytt.

Vid sidan av den nya skyddslagen gjorde man ändringar i byggnadslagen (370/1958), enligt vilka ”då stadsplan uppgörs, bör särskilt främjas ett ändamålsenligt utnyttjande av den byggda miljön samt ombesörjas att i den byggda miljön ingående traditions-, skönhets- eller andra värden ej förstörs”. Enligt lagen skulle man också beakta situationer där dessa värden var hotade på grund av att planen var föråldrad eller på grund av dess planeringslösningar. Byggnadslagens 135 § fick ett nytt moment enligt vilket en detalj- eller byggnadsplan kunde innehålla bestämmelser om skydd av byggnader eller andra sådana objekt som avsågs i byggnadsskyddslagen. Skyddslagen å sin sida begränsades till att gälla endast i sådana områden och situationer där byggnadslagen inte kunde tillämpas. Även på planområden gavs dock möjlighet att tillämpa den på grund av stor nationell betydelse eller andra särskilda skäl.

Förändringen gjorde planskyddet till den vanligaste formen av skydd. Majoriteten av alla skyddsbeslut fattas fortfarande inom kommunerna. År 1985 fick kommunerna även ansvaret för eventuella ersättningar som skulle betalas till fastighetsägarna på grund av planläggningen. Länsstyrelserna skulle i egenskap av den myndighet som bekräftade planerna (fram till 28.2.1995) bland annat ansvara för att planerna verkligen tryggade värdena i den byggda miljön. Byggnadsnämnderna tilldelades den nya uppgiften att informera kommun- och länsstyrelserna om rivningsanmälningar som kunde medföra att en historiskt eller arkitektoniskt värdefull byggnad eller byggd miljö förstördes. I förnyelsearbetet sågs medborgarorganisationer både som samarbetspartner till kommunerna och som vakter i lokala skyddsfrågor.