Folktraditionella insamlingstävlingar, en ny gyllene tid av etnografiskt insamlingsarbete

På Arkeologiska kommissionens Etnografiska avdelningen var Niilo Valonen chef. Enligt Visa Immonen var Valonen effektiv och under hans tid stod inventeringar i fält, inspelning av folkliga traditioner och brevledes utfört insamlingsarbete i fokus. År 1956 grundades Fölisöstiftelsen, vars syfte var att göra ön till ett internationellt sett högklassigt friluftsmuseum. Följande år började man ge ut tidskriften Fölisön respektive dess motsvarighet Seurasaaari på finska. De blev viktiga redskap för enkäter.

Tidskrifterna publicerades fram till mitten av 1990-talet. Under den här tiden uppstod en betydande grupp respondenter som skickade in sina minnen till Arkeologiska kommissionen. Med tidskriften följde ett returkuvert och ett papper på vilket man skrev sina svar enligt anvisningar. Vid den första tävlingen delade man ut pengar som pris, men senare silverskedar. Det kom rikligt med svar och efter några enkättävlingar märkte juryn att det vanligen var ofta samma personer som vann. Så kallade storsamlare samlades därför i en separat grupp. I juryn satt företrädare för Fölisöstiftelsen, Arkeologiska kommissionen, Suomalaisen kirjallisuuden seura och Svenska litteratursällskapet i Finland.

Tidigare enkäter om folktraditioner

Rötterna till insamlingsverksamheten går längre tillbaka. Den äldsta enkäten i Museiverkets arkiv är från 1900 och bekostades av Finska fornminnesföreningen. Temat var ”Biografier över de mest framstående männen och kvinnorna bland folket” och ”Ungdomars hopp och lekar” respektive på finska, ”Eteväin kansan miesten ja naisten elämäkerrastoa” och ”Nuorison hypyt ja leikit”. Även Suomalaisen kirjallisuuden seura och Sanakirjasäätiö (Ordboksstiftelsen) hade gett ut några enkäter i början av seklet. År 1923 inleddes ett projekt med syftet att bokstavligen kartlägga den finländska folkkulturen. Geografiska Sällskapet i Finland hade vänt sig till Arkeologiska kommissionen och frågat om möjligheten att framställa en atlas med "kartogram" som belyser fenomen inom den folkliga kulturen. Kommissionens Etnografiska avdelning skickade ut ett cirkulär till lärarseminarier, landsortsfolkskolelärare och folkinstitut i landet.

Den första atlasen blev klar 1927 och i avsnittet om antropologi, språkförhållanden och folkvetenskap ingick sex etnografiska spridningskartor. Temana i dessa var båtar, kördon, jordbrusseder, byggnader och åkerredskap samt, i fråga om kosthåll, bröd, piroger, fisk eller kukko (kålrot inbakat i bröd), ostar och surmjölk. Kartorna ritades av två tjänstemän vid Arkeologiska kommissionen, T. I. Itkonen och Tyyni Vahter.

Resultaten av den insamlingsverksamhet som Suomalaisen kirjallisuuden seura eller SKS bedrev, presenterades under ståtliga former 1976, när atlasen Suomen kansankulttuurin kartasto över finländsk folkkultur publicerades. Verket redigerades av Toivo Vuorela. Vuorela var förlagschef hos SKS, som var förläggare för verket. I förordet till atlasen konstaterar man uttryckligen att de 84 kartor som presenteras berättar om spridningen av folkkultur före första världskriget. Inom ramen för den verksamhet som bedrivits sedan femtiotalet av Arkeologiska kommissionen för att nedteckna folkkulturen kartlades också sådana förhållanden som inträffat i färskt minne, eller försvinnande fenomen innan de försvunnit för gott. Vissa folkkulturella karaktärsdrag som tidvis ännu upptäcktes med hjälp av enkäter blev föremål för etnografiska filmer.

Enkäter i tidskriften Fölisön

Enkätverksamheten började det år som det hade gått femtio år sedan Nationalmuseet grundades. Etnografiska avdelningen firade märkesåret med att lägga upp en enkät. I Nationalmuseets etnografiska avdelnings enkät frågade man läsarna: ”Kommer ni ihåg den gamla storstugan och pörtet?” Under senare år handlade enkäterna om olika föremålsgrupper, maträtter, tillverkningstekniker, byggnader och rumsutrymmen. År 1957 frågade man hur den förflyttade befolkningen och den lokala befolkningen uppfattade varandra, något som igen låter aktuellt. En enkät följande år kartlade gästgiverier samt hästar och seldon.

Frågorna kunde också handla om ett visst landskap, såsom i det första numret 1958 där man frågade om kyrkfärder i Kuopio biskopsstift. År 1959 gällde frågorna gårdfarihandlare och vandrande arbetskarlar samt sälfångst och svedjebränning.

Enligt Vuorela var datainsamling genom enkäter och korrespondens kostnadseffektivt, eftersom man då undvek kostsamma forskningsresor som tärde på resurserna. Hos Arkeologiska kommissionens Etnografiska byrå stödde man sig också på samarbetspartner, med hjälp av vilka budskap fördes vidare, såsom 1957 med Aamulehti och 1958 med Suomen Kuvalehti.

Den sista tryckta enkäten 1996 granskade filmer. Efter det gjorde man alltjämt enkätundersökningar, men resultaten trycktes inte längre på blad. Med enkätundersökningar tog man fram data för Nationalmuseets utställningar. En enkät 2012 om ungdomar klädsel visar hur enkätundersökningarnas styrka avtagit. Den genomfördes genom att man utnyttjade det gamla nätverket av respondenter. Antalet svar och mängden bildmaterial som man fick in var en besvikelse. Den visade att den tidigare så produktiva undersökningsmetoden inte längre uppmuntrade till många svar. Även om enkäten delades ut på nätet skulle svaren och materialen skickas in per post. Om man vill utforska dagens eller gårdagens värld, förefaller det som att man ska finnas där människorna är och använda sig av de medel som de använder.

Enkätundersökningarna minskade i takt med att 2010-talet fortskred. De definitiva orsakerna till att enkätundersökningsverksamheten lades ned ligger i organisationsreformen. Vid två samarbetsförhandlingar i följd lades Etnografiska arkivet under hyveln.

Det material som fåtts in genom enkäterna förvaras i Museiverket arkiv och finns alltjämt till förfogande för etnografisk forskning.