Ett exempel av stadsbild i Gamla Raumo. Foto: Mikko Uussaari.
När Finland ratificerade världsarvskonventionen den 13 februari 1987 var det starten på ett arbete som pågår ännu i dag. Redan innan ratificeringen hade arbetet med att ta fram en så kallad tentativlista, en förteckning över de objekt i Finland som statsparten anser har särskilt stort universellt värde och som man avser nominera till världsarvslistan, påbörjats.
Arbetet utfördes av Museiverket och redan hösten 1988 presenterades en preliminär lista över kulturarvsobjekt för undervisningsministeriet. Listan innehöll hela 20 objekt, av vilka nio föreslogs nomineras till världsarvlistan. De övriga elva objekten ansåg man sig behöva mera tid för att förbereda.
Från första början hade man även fört en diskussion med övriga nordiska länders antikvariska myndigheter om de tilltänkta världsarvsobjekten. Det här gjordes för att harmonisera de nordiska tentativlistorna i enlighet med världsarvskonventionen. Med harmonisering avser man en process där man gemensamt identifierar, analyserar och bedömer sitt kulturarv för att få fram de bästa representanterna från en region.
Som ett resultat av de nationella och internationella diskussionerna begränsades mängden objekt på den preliminära listan. Den 13 september 1990 godkände Statsrådet Museiverkets förslag på en tentativlista innehållande sex arkeologiska och fem byggnadshistoriska objekt. Senare samma höst skickades tentativlistan in till världsarvscentret.
Huvudkajen på Sveaborg sett från Lilla Svartö bron. Foto: Arttu Kokkonen. Förvaltningsnämnden i Sveaborg.
Finland fick sina första världsarv 1991
Av objekten på tentativlistan nominerades sex till världsarvslistan redan samma år; Ristningarna vid Gäddtarmen i Hangö, Rapola fornborg i Valkeakoski, Sammallahdenmäki rösgravfält från bronsåldern i Lappi (nuvarande Raumo), Sveaborgs fästning i Helsingfors, Gamla Raumo och Petäjävesi gamla kyrka. De tre förstnämnda behövde kompletteras innan de kunde bedömas medan de tre sistnämnda presenterades för världsarvskommittén 1991.
Världsarvskommittén höll sitt femtonde möte den 9-13 december i Kartago, Tunisien. Finland representerades på mötet av Museiverkets byggnadshistoriska avdelnings chef, Pekka Kärki, eftersom tre byggnadshistoriska objekt skulle bedömas av kommittén.
På mötet togs Raumo och Sveaborg upp på världsarvslistan. Gamla Raumo motiverades med att den är ett enastående exempel på en gammal nordisk trästad, en välbevarad traditionell bosättning i norra Europa. Sveaborgs fästning och sin sida ansågs vara ett unikt minnesmärke för sin tids militärarkitektur som dessutom har en särprägel genom att vara en bebodd och underhållen mångsidig stadsdel.
Även Petäjävesi gamla kyrka rekommenderades av Icomos att bli upptagen på världsarvslistan, men kommittén bordlade ärendet i väntan på att Icomos jämförande forskning om den Europeiska träkyrkoarkitekturen skulle färdigställas. Petäjävesi gamla kyrka upptogs slutligen år 1994 på världsarvslistan som Finlands tredje objekt.
Kommentar