Europeiska landskapskonventionen

I konventionen avses med landskap ett område sådant som det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av påverkan av och samspel mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer. Definitionen framhäver landskapets mänskliga karaktär. Miljön omvandlas till landskap genom mänskliga observationer och är resultat av en långvarig interaktion mellan människan och naturen. Landskapet blir till i betraktarnas ögon, sinnen och hjärtan och får sin betydelse genom vårt minne och våra associationer. I landskapet ingår alltid en berättelse och vår förmåga att förstå och tolka dess budskap beror på hur bra vi känner till de kulturer och samhällen som har format landskapet under tidernas gång. Landskapet betyder olika saker för olika människor.  

I kulturlandskapet kan människans påverkan observeras och ses. Karaktären i och varaktigheten av denna inverkan kan dock variera. I Europa finns det extremt få genuina naturlandskap, eftersom människans påverkan i praktiken trängt igenom alla landskap. Även naturskyddsområdena bevarar sitt naturtillstånd endast med stöd av den särskilda lagstiftning och de bestämmelser som människan kommit med. Landskapet är resultatet av en historisk process, en kombination av det förflutna, nutid och framtid. Under jubileumsåret Finland 100 kan vi uppleva gemenskapskänsla just genom landskap.  

Lagen om fornminnen, markanvändnings- och bygglagen, naturskyddslagen samt föreskrifter som gäller jord- och skogsbruket kan användas som hjälp i arbetet i syfte att värna om och skydda landskap. Med hjälp av dessa kan dock endast delar av landskapet bevaras. I Finland skyddas landskapet inte av någon separat lag utan bevarandet av landskapshelheter blir möjligt genom en gemensam skyddsvilja.

Konventionen betonar invånarnas möjligheter att delta i hanteringen och vården av landskapet och därför borde landskapskonventionen får mera synlighet och vikt. Om man blir medveten om landskapets betydelse som en del av vår identitet uppstår en vilja att delta i och påverka utvecklingen av landskapet. En demokratisk möjlighet att medverka i dialogen och åsiktsutbytet mellan sakkunniga och invånare bidrar till uppskattningen och förståelsen för landskapets mångformighet.  

Landskapskonventionen är den första internationella konventionen som enbart gäller landskap. Länder som undertecknat konventionen förbinder sig till att genomföra en politik som syftar till att förutse ändringar i landskapet och att genom god planering vårda olika landskap på ett hållbart sätt. Grunden i landskapspolitiken bygger på att identifiera, beskriva och bedöma landskap. I beslutsfattandet ska landskapsdimensionen beaktas såväl på det allmänna planet som på sektornivån.

Konventionens innovativa utgångspunkt är att dess strävanden kan tillämpas på alla europeiska landskap. Landskapskonventionens demokratiska approach gäller även vanliga vardagslandskap och även landskap som kan anses vara förstörda eller skadade. På så sätt karakteriserar olika landskapsområden det rika och föränderliga landskapsarvet i Europa.  

Landskapskonventionen betonar landskapets betydelse för människans välbefinnande och har en central betydelse när det gäller att skapa identitet och upprätthålla kulturen. Landskapets utveckling fortsätter lineärt utan att stanna på något tidsplan. När det gäller att anpassa sig till förändringar är det viktigt att känna till landskapets historia och struktur så att åtgärder som ändrar på landskapet kan inriktas på rätt sätt. Med hjälp av vård försöker man kontrollera förändringen så att landskapet kan bevaras eller förbättras.