1971Förra artikel 1968Nästa artikel

En reflex från vikingatiden – gravfältet Luistari i Eura

Vid utgrävningen avtecknade sig gravarna tydligt i den rena sanden. Ofta har den döda begravts i en kista eller någon annan träkonstruktion, såsom en träram. I flera fall har man ovanpå graven radat stora stenar, måhända för att hindra den döda från att stiga upp ur graven. Foto Museiverket, Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander
En förundrad grävmaskinsförare tvingades våren 1969 avbryta grävningen av ett dike då ett svärd med försilvrat fäste råkade i grävskopan. Detta var upptakten till de omfattande arkeologiska undersökningar som yttermera kom att befästa uppfattningen om trakten kring Pyhäjärvi sjö i Satakunta som ett exceptionellt rikt område med en särpräglad kultur under den yngre järnåldern (ca 550–1150 e.Kr.).

Undersökningarna

Platsen där upptäckten gjordes låg mellan ett småhusområde och landsvägen från Hvittis (Huittinen) till Letala (Laitila) i Eura kommun ca 0.5 km väster om Kauttua bruk. Dragningen av ett avloppsrör och en planerad förbättring av den intilliggande vägen föranledde en utgrävning redan samma sommar. Det visade sig att den räddningsundersökning som den dåvarande Arkeologiska kommissionen (senare Museiverket) företog täckte endast en liten del av den totala fornlämningsarealen. En oavbruten utgrävningsverksamhet i stor skala, till delar finansierad med privata understöd, kom att pågå de följande tre åren och skulle ytterligare fortsätta i repriser under 70-, 80- och 90-talen och ännu in på 2000-talet. Därmed är Luistari en av de få fyndlokaler från järnåldern som blivit undersökt nästan i sin helhet.

Fornlämningen – ursprungligen boplats, sedan gravfält

Fornlämningen var före utgrävningen inte direkt iakttagbar i terrängen. Ovan jord höjde sig endast några obestämda stenar, som senare skulle visa sig vara delar av gravrösen. Under jord påträffade eldstäder och bevarad keramik visar att stället redan under bronsåldern (1700 f.Kr–500 f.Kr.) använts som boplats. Under den tidigaste järnåldern (500 f.Kr–Kr.f.) deponerades de avlidnas brända ben där i sex gravrösen. Långt senare, under slutet av 500-talet e.Kr. togs stället på nytt i bruk som gravplats. Sammanlagt över 1300 gravar, i vilka de avlidna lagts obrända intill varandra och stundtals på varandra, representerar en så gott som obruten tradition som pågick i omkring 600 år.

En förmögen kvinnas hela smyckeuppsättning låg orörd i graven (56) så som hon varit klädd vid gravläggningsögonblicket. Brons-smyckena har korroderat, vilket haft en konserverande inverkan på organiskt material, bl.a. textiler. Foto: Rauno Hilander.

Kulturen – Bygden

I Finland var kremering rådande under den yngre järnåldern, men sedan gammalt har arkeologerna haft kännedom om gravfält där de döda begravts obrända under den här tiden här i trakten. Enbart i Eura känner vi till flera sådana gravfält och de förekommer på sina håll Satakunta. Föremålen som påträffades i dessa skelettgravar var likväl av samma typer som man hittat i brandgravarna i det övriga landet. Därmed är det ytterst svårt att närmare förklara det avvikande gravskicket som utmärker bygden. Motsvarighet till dessa gravfält finner vi främst i de stora, såkallade radgravfälten från samma tid i Tyskland.

Betydelse för forskningen

Fynden från Luistari har tillfört forskningen mycken ny detaljkunskap om begravningsseder och den materiella kulturen, i synnerhet från vikingatiden (ca 750–1050 e.Kr). Exempelvis hade några män följts av sin hund i graven och en kvinna gravlagts med ett svärd och en våg, attribut som tillkommer en handelsman. Rester av en sidentunika, liksom kufiska silvermynt visar på förbindelser med Främre orienten och antyder eventuell delaktighet i vikingarnas verksamhet i österled. Den minutiösa utgrävningstekniken har också möjliggjort detaljerade rekonstruktioner av dräkter. Främst känd är väl ”Euravärdinnans” dräkt, som president Tarja Halonen bar på självständighetsdagsbalen 2001.

På basen av fynden i grav 56 har man i detalj kunnat rekonstruera ”Euravärdinnans” dräkt. Textilfragmenten av ylle och linne har analyserats och bevarade färgpigment har gett vid handen att kjorteln varit blå. Foto Museiverket.

Landskapet

Fornlämningsområdet är en svag upphöjning i det öppna odlingslandskapet väster om Eura å. Kauttua by har under medeltiden varit belägen mellan Luistari och ån. Den medeltida bytomten kan således ha varit bebodd redan under järnåldern.  

I dag är Luistari en fornlämning, vars gränser fastställts. Avsikten är att omgivning skall bevaras så intakt som möjligt. Gravrösena från den tidiga järnåldern har restaurerats och besökaren kan på platsen föreställa sig hur landskapet mot ån kanske då hållits öppet av betande boskap. Vi vet också att några gravar från den sena järnåldern anlagts i mark, som dessförinnan varit plöjd åker. Gränsen mellan odlingsmark, bebyggelse och gravplats har således skiftat något genom tiderna, men de stora förändringarna i landskapet inträder först i och med industrialiseringen från och med slutet av 1600-talet då Kauttua bruk grundades och skogsmarkerna öster om ån fick vika för nya anläggningar.

Informationstavlor visar hur gravarna varit belägna i terrängen. Besökaren kan se över landsvägen och blicka ut mot ån och föreställa sig landskapet under järnåldern med gravfält, bebyggelse, åkrar och skogen. Foto: Leena Koivisto, Museiverket.

Länk

www.kyppi.fi/to.aspx?id=112.50...

Litteratur

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 1982. Luistari I–III, The Graves. The Artefacts. The Burial-Ground reflecting the Finnish Viking Age Society. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift. Suomen Muinaismuistohydistyksen Aikakauskirja 82:1–3. Helsinki.  

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 1984. Ancient Finnish costumes. Helsinki 1984.  

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 2000. Luistari – A History of Weapons and Ornaments. Luistari IV. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift. Suomen Muinaismuistohydistyksen Aikakauskirja 107. Helsinki.  

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 2000. Kalastajista kauppanaisiin. Euran esihistoria. Vammala.

Kommentar