En arkeolog som minister – Julius Ailio

Nya studiemöjligheter

Ailio föddes i Loppis år 1872 som son till folkskolläraren Johan Benjamin Ax (1848–1930) och Johanna Hyrkäs. Ailio var en av Finlands första forntidsforskare från den lägre medelklassen. Dittills hade alla som arbetat inom detta område varit söner till präster och herrskap.  

Ailio drog nytta av de utbildningsmöjligheter som öppnat sig i slutet av 1800-talet och tog studenten på Tavastehus lyceum år 1892. På den tiden var studentexamen ett inträdesprov till Helsingfors universitet. Ailio studerade Nordens och Rysslands historia, finsk-ugrisk filologi samt kemi och geologi, vilket gav honom goda förutsättningar att bli arkeolog med fokus på stenåldern. Naturvetenskapliga metoder hade en viktig roll i hans forskning. Ailio utexaminerades som filosofie kandidat år 1898.

Det politiska livets början

Under studietiden började Ailio intressera sig för finskhetsfrågan. År 1897 förfinskade han sitt efternamn Ax till Ailio. Efter storstrejken 1905 anslöt sig Ailio till Finlands Socialdemokratiska Parti. Detta var ovanligt i universitetskretsarna. Ailios socialism var genomgående. Den var bland annat orsaken till att Ailio och Signe Wallin (1878–1944), när de gifte sig år 1913, reste till Oslo för att få en civil vigsel.  

Ailios politiska aktivitet stärktes då han var sekreterare i riksdagens bildningsutskott åren 1909–1912. I mars 1917 utbröt en revolution i Ryssland, och Oskari Tokoi (1873–1963) bildade en senat med socialistisk majoritet. Ailio kallades till senator och biträdande chef för civilexpeditionen. Han valdes till riksdagsledamot för SDP 1919–1921 och 1924–1933 samt till presidentelektor åren 1925 och 1931.

Från hembygdsskildrare till stenåldersforskare

I likhet med många andra studenter inledde Ailio sitt forskningsarbete redan under studietiden genom att dokumentera traditioner i sin hembygd. År 1896 publicerade han verket Kansatieteellinen kuvaus ulkohuonerakennuksista Lopella (En etnologisk beskrivning av uthusbyggnader i Loppis). Ailio anställdes som extra amanuens inom Arkeologiska kommissionen år 1899.  

Ailios vetenskapligt sett mest betydande arbete berörde stenåldern. I sin avhandling Die steinzeitlichen Wohnplatzfunde in Finland (1909) beskrev han fynden från alla de 240 boplatser som dittills undersökts arkeologiskt i Finland. Ailio fokuserade särskilt på ordnandet av föremålen i grupper, det vill säga typologisering, och tidsbestämning med hjälp av denna typologisering. Han intresserade sig för boplatsernas lägen i förhållande till strandlinjerna och landhöjningen efter istiden.  

Arkeologen Alfred Hackman (1864–1942) lade år 1905 fram teorin att finländarnas förfäder hade invandrat söderifrån till sina nuvarande boplatser i början av järnåldern. Denna inflyttningsteori blev allmänt accepterad. Ailio lade dock fram en annan tolkning. Han ansåg att den nuvarande befolkningens förfäder levde i Finland redan under stenåldern. Denna kontinuitetsteori accepterades av arkeologsamfundet först efter andra världskriget.

Som minister

Ailio verkade som utbildningsminister i ett år, under tiden 13.12.1926–17.12.1927. Under denna tid var det vanligt att finländska regeringar blev kortlivade. Detta var dock den första och sista regeringen som leddes av Tanner, och Ailio var också en utbildningsminister som avvek från den allmänna linjen – han var den ende av 1920-talets utbildningsministrar som inte hade tidigare lång erfarenhet från politikens toppskikt.  

Den synligaste framgången under Ailios ministerperiod var den första folkbibliotekslagen. Under hans ämbetsperiod slutfördes också den restaurering av Åbo domkyrka som pågått under 1920-talet. Ailio försökte främja en läroverksreform genom att utnämna en kommitté för att behandla frågan, men lagförslaget föll. Den planerade reformens syfte var att göra läroverksundervisningen mer praktiskt orienterad.  

Även om Ailios tid som minister blev kort bidrog han som riksdagsledamot och ordförande för bildningsutskottet till att utbildningsinstitutionernas budgetnedskärningar under lågkonjunkturen på 1930-talet inte blev så stora som de kunde ha blivit. Ailios intresse för bildning bland folket syntes också genom att han försökte förbättra verksamhetsförutsättningarna för lokala museer. Han deltog även i grundandet av Arbetarakademin och var dess första styrelseordförande. När Ailio avled i magcancer år 1933 gravsattes hans aska på akademins mark i Grankulla.