Diskussionen om skyddandet av Klosterbacken pågick i 30 år

Diskussionen om att skydda området Klosterbacken som klarade sig undan Åbo brand tog fart i och med en insändare under pseudonym av konstnär Axel Haartman i Åbo Underrättelser år 1905. Syftet med stadsplanen över Klosterbacken var en försiktig omarbetning. I kvarteret ville man bevara en grupp hus i gott skick samt de gamla gatorna och gränderna. Haartman fortsatte diskussionen år 1908 när en ny stadsplan över Vårdberget hotade kvarterets byggnader.  

Tiden gick, men inget hände. Man återkom till frågan om planläggningen av Klosterbacken på 1910-talet. År 1911 ordnade unga hembygdsintresserade hembygdsdagar i Åbo. Lektor Julius Finnberg lyfte fram Klosterbackens öde vid ett möte och i en artikel i Turun Sanomat. Han framförde sin idé om att grunda ett utomhusmuseum. Här började en ny kamp om bevarandet av området. Enbart under vårvintern 1911 publicerades i Åbos tidningar 26 artiklar för skyddandet av kvarteret. Hotet över Klosterbacken försvann dock inte. 

Stadsfullmäktige gav 1911 i uppdrag att bereda en plan för att bevara en del av Klosterkvarteret. Fullmäktige krävde att man i samband med upprättandet av förslaget enbart skulle ta hänsyn till att bevara riktningen på de gamla gatorna. Före utgången av 1918 upprättade stadsarkitekten Hindersson ett nytt förslag till stadsplan över området, men denna plan garanterade inte bevarandet av Klosterbacken. Den så kallade villastadsplanen tillfredsställde inte beslutsfattarna länge. Utifrån den hann man bevilja byggnadslov för endast tre byggnader.  

De gamla byggnaderna fanns ännu kvar. År 1927 konstaterades att Klosterbacken inte hade utnyttjats tillräckligt effektivt. Strax därefter upprättades ett par utkast till en ny stadsplan. De var effektiva planer på våningshus, och hade planerna realiserats skulle de ha förstört det gamla bostadsområdet totalt. Det slutliga förslaget blev färdigt 1931. Under beredningen hade man kommit på idén att bevara bostadsområdet som byggts före branden som ett museiområde, när J. G. Nordström hade föreslagit att man skulle bevara 14 gårdstun. Arkeologiska kommissionen deltog i diskussionen om skyddandet av Klosterbacken när en grupp kända Åbobor 1932 vädjade till kommissionen om att rädda området. I det här läget torde Arkeologiska kommissionen ha varit detsamma som Juha Rinne, vars roll i initialskedet tycks ha varit central. I utkastet till stadsplanen 1935 föreslogs emellertid att endast fyra gårdstun skulle bevaras. Museinämnden deltog i diskussionen och föreslog att nio gårdstun skulle bevaras.

Den ändring av stadsplanen som godkändes av stadsfullmäktige 1937 satte punkt för den över trettio år långa debatten om bevarandet av det bostadsområde i Klosterbacken som byggts före Åbo brand. Arkeologiska kommissionen blandade sig inte i egentlig mening i frågan eftersom planläggningen redan då tillhörde stadens uppgifter. En anteckning år 1937 tyder emellertid på att just kommissionen följde upp skyddet av bostadsområdet.  

Resultatet av den långvariga diskussionen var att åtta gårdstun märktes ut i stadsplanen som ett fornminnesområde och ett utomhusmuseum. Nu var tiden inne att börja förbereda det kommande hantverksmuseet. Redan sommaren 1940 stod museet färdigt att öppnas för allmänheten. Men kampen om de sista gårdstunen fortsatte i samband med att museinämnden 1949 föreslog att de åtta sista gårdstunen som reserverats för lamellhus skulle inneslutas i området. Frågan tog sin tid och inte förrän 1956 beslutade man om att vidga museiområdet med fem hus. De tre hus som blev utanför inneslöts i området 1966.  

Den mest betydelsefulla stadsplaneändringen som tillät nybyggande på Vårdbergsområdet gjordes i början av 1970-talet, när en tomt vid sidan av Vårdberget anvisades för Sovjets generalkonsulat som fanns i Åbo. Samtidigt hade ett diplomarbete som behandlade planläggning av Vårdberget i Åbo blivit färdigt på arkitektavdelningen vid Tekniska högskolan i Helsingfors. Syftet med arbetet var att hitta planläggningsrelaterade lösningar för att utveckla och liva upp stadsdelen Klosterbacken. Enligt förslaget skulle detta vara möjligt genom att Klosterbacken gjordes till en del av den levande staden och inkludera de omgivande byggnaderna i empirstil. Museiområdet skulle ha ”packats ihop” till ett trähuskvarter. Den övriga delen skulle användas för boende och för offentliga tjänster såsom kaffestugor och verkstäder för hantverkarna.

Trähusen som byggts vid Vårdbergsgatan i slutet av 1800-talet hotades av rivning för att ge plats åt våningshus. Museinämnden och stadens historiska museum hade ända sedan sent 1940-tal haft som mål att bevara kvarteret som gränsade till Vårdbergsgatan, Sirkkalagatan och Vårdbergsparken och skydda det från tidens husbyggande. En plan över tomterna vid Vårdbergsgatan som gav lov att bygga affärsbyggnader i tre våningar på den plats där det fanns trähus från 1880-talet gällde dock fortfarande.  

Museinämnden föreslog att en stadsplan som skyddade området som gränsar till Kaskisgatan, Tavastgatan, Nylandsgatan och Österlånggatan skulle upprättas. Till följd av detta gavs år 1983 ett förslag om en stadsplaneändring som även gällde tomterna vid Vårdbergsgatan 4–6. För tomternas del ströks byggnadsloven för bostads- och affärsbyggnader och en stadsplan som motsvarade den aktuella situationen för tomterna fastställdes. Hela områdets byggnadsbestånd skyddades av stadsplanen.  

Dagens skydd säkerställer museiverksamheten i de i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet byggda 18 kvarteren och över trettio trähusen som bevarats på sina ursprungliga platser.