Det nordiska trästadsprojektet 1972

I Norden byggde man i trä – till och med kompletta städer

Det norra barrskogsbältet, dvs. den borealiska zonen, sträcker sig enhetligt över norra halvklotet från Fennoskandien över Sibirien till Nordamerika. Av de nordiska länderna ligger Finland, Sverige och Norge i den zonen. Det låg naturligt till att nyttja trädreserven vid byggande. Finland var ett fattigt land där skogen var den viktigaste resursen.  

Bondgårdarna, torpen och stugorna samt en stor del av herrgårdarna och kyrkorna byggdes i trä. Idealen som anammats i Syd- och Mellaneuropa utgick från att bygga i sten, men genom skickligt tillämpande av träbyggandet uppstod en unik nordlig byggtradition. Av trä snidade man rikt profilerade lister lika väl som hackade i sten eller genom att rappa. Med rödmylla, oljemålarfärger och olika fodringsmetoder skapade man intryck av tegel- och stenväggar.

När det sedan från medeltiden började uppstå städer kantade borgare och hantverkare sin tomt med trähus. Bostadsbyggnaden byggdes vid gatan, men olika slags uthusbyggnader såsom stall, ladugårdar, bakstugor och bodar på bakgården. En medeltida stad som byggdes allteftersom var fortfarande oregelbunden till formen. I och med renässansen etablerade sig de i förväg planerade, regelbundet inrutade stadsplanerna, som fortsatte variera ända till slutet av 1800-talet. Till exempel påverkades planläggningen avsevärt av åtgärder som vidtogs för att förebygga stadsbränder: gatorna breddades och mellan tomterna planterade man lövträd som brandgator, vilket ännu syns väl i till exempel Nystad.  

Städerna var viktiga för handeln. Städerna längs västkusten, till exempel Brahestad, utvecklades till betydande segelfartygsstäder. Småskalig odling och boskapsuppfödning ökade hushållens självförsörjning. Den finländska trästaden kan alltså kallas för en agrar handelsstad.

Trästädernas förstörelse

Trästädernas utveckling upphörde före slutet av 1800-talet. De stadsarkitektoniska målsättningarna i stadskärnorna utgick inte längre från förhållandet mellan detaljplaner och träarkitektur. I de största städerna började man bygga stenbyggnader och träbyggandet flyttade ut till förortsområdena. Sedan början av 1900-talet och alltigenom krigstiderna har man i trästäderna fört en slumrande tillvaro. Vissa städer stagnerade när gamla näringar, såsom handelsseglingen, försvann.

Man började se trästäderna med sina uthus på bakgårdarna som eländiga bostadsmiljöer. Funktionalismen strävade efter en sund miljö där det fanns ljus och luft. Vattenklosetter, badrum och moderna kök förbättrade hygienen. I europeiska storstäder rev man mörka instängda kvarter, omgivna av höga stenhus. Även i Norden inledde man stadsreformer, fastän solen sken obehindrat på trästädernas grönskande gårdar och moderna bekvämligheter kunde anpassas till de gamla byggnaderna. Det var också en fråga om pengar, då man i ett kvarter med några trähus kunde bygga ett par höghus med många bostäder.

På 1960-talet utarbetade man s.k. saneringsdetaljplaner för städer, där trästadsstrukturen ersattes med höghus. Det var lättast att förnya en stad som redan var byggd efter en färdigt inrutad detaljplan med stora tomter. Trähusen var lätta att riva. På en enda dag kunde många kvarter jämnas med marken. Trähuskvarteren som tidigare utgjort hela staden hade blivit kvar i kärnan av de växande städerna. Man hann förstöra trästadsstrukturen nästan helt och hållet, framför allt i många städer i mellersta och östra Finland, till exempel i Jyväskylä och Joensuu.

Man börjar skydda trästäderna

ICOMOS (International Council of Monuments and Sites), en internationell organisation av specialister som främjar forskning kring och skydd för historiska byggnader och områden, arkeologiska objekt och kulturlandskap, ordnade 1967 en internationell konferens i Cáceres i Spanien om städers tillväxt, hotbilder, ändringar och skyddsbehov. I Norden märkte man att det stadsarv som var mest typiskt för det egna var de utrotningshotade trästäderna.  

Det nordiska samarbetet startade på initiativ av Sverige. Beredare var Sverige, Finland, Norge och Danmark. Inspirerande ledarfigur för projektet, som framskred i rask takt, var svensken Göran Lindahl, professor i arkitekturhistoria, medan Nordiska Kulturfonden var finansiär. I samarbetet deltog myndigheter, arkitekter, forskare och högskolor samt företrädare för medier och turistbranschen och politiken. Man avfattade en rapportserie, ”Trästäder i Norden”, där man landspecifikt kartlade olika städers historia, särdrag, bevarande och planläge. Även Färöarna och Island deltog i utredningarna.  

Det nordiska samarbetet kulminerade i en konferens som hölls i Sandefjord i Norge, och inledde en ny tidsperiod i trästädernas historia. Man började ändra på detaljplaner, som byggde på stadsförnyelse, till skyddsdetaljplaner, och ordnade med stöd för iståndsättning av gamla byggnader. I takt med att skyddet för trästäderna utvecklades började man även mer allmänt inse att, utöver enskilda monument, även enhetliga miljöer och vidsträckta stadsbildsmässiga helheter hade betydelse.  

Trästäderna är numera populära bostadsområden, vilket tryggar deras fortlevnad. En trivsam historisk miljö fascinerar och lockar nya invånare. I trästadsdelar ordnas olika evenemang och då kan allmänheten bekanta sig med husen och gårdarna. En stor del av invånarna är väl förtrogna med skötsel och iståndsättning av gamla byggnader, men för andra kan det vara främmande. I dag är det således nödvändigt att främja kunnande i adekvata reparations- och ombyggnadsarbeten, bl.a. genom rådgivning och instruktioner om reparationspraxis.

Det är också skäl att kontrollera ursprungliga skyddsdetaljplaner. I en del trästäder, såsom Gamla Borgå, har man redan gjort det. Nybyggande måste till exempel anpassas bättre till den gamla stadsstrukturen, och de för trästädernas gårdar väsentliga ekonomibyggnaderna måste skyddas på ett mer övergripande plan. Innergården är en karakteristisk helhet i en trästad. Med sina många byggnader skulle innergården även kunna erbjuda en modell för sådana nya mångformiga boendelösningar som kan anpassas till olika livssituationer och möjliggör livscykelboende. En invånare i Borgå beskriver detta karaktärsdrag väl:

"I ekonomibyggnaderna finns ett arbetsrum, ett gästrum, ett cykelförråd, en verkstad och en matkällare. Det finns ganska mycket mer utrymme än i nya. Bostaden lever och förändras, det är en stor sak, mycket flexiblare än i något nytt. Först rustade vi upp ett litet hus för oss själva. När familjen ökade bytte vi med svärmor och bor nu i huset vid gatan." 

Det nordiska samarbetet fortsätter. Hösten 2016 hölls en konferens i Trondheim i Norge och framdeles är avsikten att träffas vartannat år, nästa gång i Sverige. Deltagarbasen är nu ännu mer vidsträckt. Tyngdpunkten har flyttats från myndighetssamarbete till föreningar med intresse för att värna om byggtraditioner och kulturmiljöer, vilket främjar att man får ta del av erfarenheter på gräsrotsnivå.