Den första byggnadsskyddslagen: lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader 1964

I betänkandet (1950) av lagberedningskommittén under statsarkeolog C. A. Nordman föreslog man att de objekt jämte deras fasta inredningar som är minst hundra år gamla eller är betydande arkitektoniskt eller annars skulle skyddas. Som modell hade man använt särskilt den danska motsvarande lagstiftningen, men i fråga om begränsande av privaträtten gick man dock ännu längre i förslaget. I den publicerade versionen (1954) hade man redan helt avstått från att fastställa en åldersgräns för objekten. Efter det fick man alltjämt vänta på skyddslagen, men de mål som infördes i byggnadslagen 1958 hade effekten att även uppgiftsområdet för Arkeologiska kommissionen breddades i riktning mot värdefulla gamla byggnader och forskningen om dem.

Det slutgiltiga lagförslaget, som långt förbigick expertutlåtandena, blev klart 1963, varefter den första byggnadsskyddslagen trädde i kraft från början av 1965. Enligt den kunde en byggnad, som byggnadshistoriskt eller på grund av sin användning var kulturhistoriskt särskilt betydande, eller som var förknippad med en historisk händelse, förordnas att skyddas. Lagen tillämpades inte på statsägda eller kyrkliga byggnader, eller på byggnader avsedda i den reviderade fornminneslagen.

I Sverige hade man 1942 stiftat en lag om skydd för bildningshistoriskt betydande byggnader i privat ägo. Där kunde länsstyrelsen endast förordna att ett objekt ska skyddas med ägarens samtycke. Såtillvida började man revidera lagen redan i slutet av 1950-talet, men den hade hunnit göra atmosfären positiv i fråga om skydd. Vid beredning av den finländska byggnadsskyddslagen noterade man på slutrakan den nya skyddslagen (Lag om byggnadsminnen) som stiftades i Sverige 1960, vilken gav möjligheten att skydda även utan ägarens samtycke.

I Finland var lagen avsedd att skydda privatägda objekt, eller objekt som ägdes av andra än statliga eller kyrkliga offentliga samfund. Det handlade om att utifrån allmänna skyddsintressen begränsa ägarens rättigheter och i fråga om detta intresse ansåg man att staten och kyrkan intog en annorlunda ställning.

Länsstyrelsen beslutade om skyddet för en byggnad efter att ha fått ett skriftligt förslag som kunde ges av regionplaneförbundet, byggnadsstyrelsen, Arkeologiska kommissionen eller av kommunen i vars område objektet fanns, eller av en hembygdsförening eller någon annan sammanslutning som värnar om kulturarvet. Under de första åren när lagen trätt i kraft lämnade Arkeologiska kommissionen förslag som resulterade i beslut om skydd för bl.a. en tidigare magasinsbyggnad för kronospannmål, byggd på 1830-talet i Nyslott, huvudbyggnaden på Munksnäs gård, Villa Palma från 1830-talet, landets äldsta kända privata stenladugård och ett bostadshus byggt på 1700-talet i Kristinestad, vilket tidigare hade varit ett hotell. De första av de objekt föreningarna föreslog för skydd var Elias Lönnrots hemmuseum i Sammatti och den tidigare kyrkoherdeprästgården i Keuru. Skyddsprocesserna krävde ofta tålamod, vilket illustreras av att skyddet för Munksnäs gård fastställdes av statsrådet först 1972.

Lagen innefattade naturligtvis bestämmelser avseende hörande av såväl ägaren och markägaren som ägaren till marken omkring byggnaden. Bland de första att skyddas på förslag av ägarna själva var gamla Trömperi gästgiveri i Halikko samt villa nr 5 i Brunnsparken i Helsingfors.

Lagen kunde också tillämpas i planområden oberoende av om skyddet följde plansituationen eller stod i strid med den. Bakgrunden till många rivningsplaner var att detaljplanen erbjöd mer våningsyta – så också i fråga om tvisten om eventuellt skydd för hotell Kämp, dess fasader och stadsbilden på 1960-talet.

Den första byggnadsskyddslagen fick kritik redan i utgångsläget och visade sig snart vara en otillräcklig skyddsmetod i praktiken. Tore Modeen, professor i statsrätt och internationell rätt, nagelfor lagens centrala svagheter 1971 genom att påpeka att ersättningsparagraferna gjorde länsstyrelserna och statsrådet ovilliga att fatta positiva skyddsbeslut eftersom de tog hänsyn till statens finanser. Enligt lagen kunde en byggnad inte skyddas, om kostnaderna blev oskäliga i förhållande till skyddets betydelse eller om det skulle förhindra eller avsevärt försvåra ett projekt av stor allmän eller privat betydelse.

Under åren när lagen var i kraft förändrades skyddet av byggnadsminnesmärken och man började se det främst som en del av miljöarbetet och samhällsplaneringen. Byggnadsskyddskommittén betänkande 1974 var ett bevis i klarspråk på detta. Lagen var i kraft 20 år och med stöd av den skyddades totalt 57 byggnader, framför allt rivningshotade sådana. Många betydande byggnader och områden, inklusive klädfabriken Tampereen Verkatehdas i Tammerfors hann rivas innan den föråldrade lagen ersattes med byggnadsskyddslagen av år 1985.