Arkeologiska kommissionens anställdas disputationer på 1930–1940-talet

Aarne Äyräpää (1887‒1971, tid. Europaeus) som var chef för förhistoriska avdelningen 1933–1938 disputerade 1933 om båtyxkulturen i Ryssland. Enligt Immonen hade Äyräpää planer på att publicera en omfattande artikel i ämnet i Eurasia Septentrionalis Antiqua-serien, men huvudredaktören Aarne Michaël Tallgren hade utan att fråga Äyräpää skickat verket för att granskas som en doktorsavhandling. Det var inte fråga om ofog, utan snarare en tjänst eftersom Tallgren var bekant med Äyräpää och hans stränga självkritik. Händelsen var inte unik eftersom Tallgren försökte främja sin vän Kustaa Vilkunas karriär på samma sätt. Äyräpää disputerade under rubriken Über die Streitaxtkulturen in Russland. Han utnämndes på en personlig extraordinarie professur i förhistorisk arkeologi 1938. Äyräpää hade en central roll i fråga om stenåldersforskningen i Finland och de teorier han lade fram gäller än.

Helmer Salmo (1903‒1973, tid. Salonen) var intendent för myntkabinettet 1930–1938 och chef från 1933 och framåt. Hans fältarbete under 1930-talet fokuserade på järnåldern. Salmo disputerade år 1939 och hans doktorsavhandling Die Waffen der Merowingerzeit in Finnland behandlade merovingernas vapen. Samma år blev han intendent för förhistoriska avdelningen. Salmo förlorade mot Ella Kivikoski i tävlan om chefsposten för den förhistoriska avdelningen efter att Pälsi lämnat tjänsten 1946. Salmo efterträdde Kivikoski som chef år 1948 och var chef fram till sin pensionering 1970. Efter krigen publicerade Salmo en studie om tyska penningfynd från förhistoriska tiden i Finland. År 1956 publicerade han sin studie om finska hästskoformiga spännen.

Ella Kivikoski (1901‒1990) utnämndes till extraordinarie amanuens 1932–1933 och till amanuens 1933. Hon studerade järnåldern i synnerhet på Åland och i Egentliga Finland. Doktorsavhandlingen Die Eisenzeit im Auraflussgebiet som publicerades 1939 var en sammanställning av Kivikoskis studier av Auraådalen. Kivikoski blev efter sin disputation 1940 Finlands första kvinnliga doktor i arkeologi. År 1941 blev hon docent i arkeologi. Kivikoski var insatt i järnåldern och hennes arbete ansågs utgöra spetskunskapen inom forskningsområdet. År 1947 och 1951 publicerade hon en katalog om järnålder i Finland. Den utkom i två band både på finska och på tyska. I omarbetad version utkom verket Die Eisenzeit Finnlands år 1973. Från kommissionen flyttade Kivikoski 1948 till Helsingfors universitet där hon fick en professur i finsk och nordisk arkeologi och hon var även den fösta kvinnan att inneha en professur vid filosofiska fakulteten.

Nils Cleve (1905‒1988) disputerade 1943 på rubriken Skelettgravfälten på Kjuloholm i Kjulo 1 – Den yngre folkvandringstiden. Arbetet handlade om gravar från den senare folkvandringstiden, dvs. merovingertiden på de gravfält som fanns på Kjulo gårds marker. Cleves bekantskap med Kjulo var enligt Torsten Edgren en följd av barndomstidens fördomsfrihet. Cleve hade i lekskolan lyft upp handen när föreståndarinnan hade meddelat att man söker en lekkamrat för friherre Axel Cedercreutz barn över sommarlovet. På så sätt började en mångårig vänskap med värdfolket på Kjulo gård. Fortsättningen på ämnet för doktorsavhandlingen, Skelettgravfälten på Kjuloholm i Kjulo 2 – Vikingatid och korstågstid, gravfältet C, publicerade han 35 år senare när han pensionerats. Cleve blev statsarkeolog år 1959 och gick i pension 1971. Cleves forskningsarbete fick således ge vika för tjänstemannaarbetet.

Doktorsavhandlingarna visar hur tyskan före krigen var vetenskapsspråket. Undantaget bekräftar regeln eftersom Cleve disputerade på sitt modersmål och säkerligen även för en skandinavisk läsarkrets. Efter krigen övertog den angloamerikanska vetenskapen och det engelska språket den ledande ställningen.