Arkeologiska kommissionen och kriget år 1918

Efter kriget inledde senaten en utredning vars syfte var att ta reda på om personer som hört till den röda sidan arbetade inom kommissionen. Utredningen gjordes av Arkeologiska kommissionens sekreterare Arne Böök. Två tjänstemän hade deltagit i striderna på den vita sidan. Krigets omedelbara effekter på kommissionen var små. Tjänstemännens arbete avbröts och Nationalmuseet, som öppnats år 1916, var stängt under striderna.

Enligt Tuukka Talvio, som skrivit Nationalmuseets historik, kom museet lindrigt undan under kriget 1918, även om detta inte var självklart från början. I november 1917 hade representanter för en kommitté tillsatt av den ryska armén, flottan och arbetarrådet kontrollerat att det inte fanns vapen undangömda på museet. Statsarkeolog Appelgren-Kivalo kunde inte göra annat än att knyta handen i fickan. Enligt Talvio kontrollerades museet av tyska soldater under en kort period i april 1918. Man fruktade att tornet skulle användas av antingen de röda eller tyskarna som bas för maskingevärsskyttar, men så blev det lyckligtvis inte. Om tornet hade använts för militära ändamål skull byggnaden ha hamnat mitt i striderna.

Under kriget kontrollerades huvudstaden av de röda fram till tyskarnas landstigning i april 1918. Tyskarna ryckte fram från Hangö mot Helsingfors, men gjorde den 12:e ett uppehåll vid Nationalmuseet längs Västra Chausséen. Visa Immonen, författaren till kommissionens historik, återger två olika versioner av orsakerna. Den första berättelsen bygger på den tyske officeraren Karl Gröbers memoarer, medan den andra har förts vidare inom släkten Meinander. Enligt den tyske officerarens memoarer var Gröber forntidsforskare och ville bekanta sig med samlingarna. Enligt släkttraditionen avbröts tyskarnas framryckning däremot av beskjutning från Åbo kasern, som kontrollerades av de röda. Kulhålet i Nationalmuseets dörr kan eventuellt härstamma från denna skottlossning. Enligt Immonen strävar den tyske officerarens memoarer, som publicerades år 1935, efter en lättsam och humoristisk ton och innehåller därför inga bedömningar av militärtaktiska frågor. Immonen anser därför att den muntliga traditionella berättelsen rna kan anses vara trovärdiga.

Immonen beskriver livligt tyskarnas besök. Gröber ringde på dörrklockan, varpå vaktmästaren var tvungen att tillkalla museets ledning. Trupperna fick ett välkomsttal, en rundtur på museet och till sist ”ett ordentligt mellanmål”. Enligt traditionen hade soldaterna påmints om den internationella seden att lämna museer och kulturhistoriskt värdefulla byggnader utanför all krigföring. Tyskarna blev inte kvar i byggnaden. Gröber inkvarterades hos statsarkeologen, men manskapet övernattade på museet. Enligt Immonen betalade museivaktmästaren ett högt pris för besöket, då han blev av med fem kilo socker. Även 180 mark i sedlar som tryckts av de röda försvann ur museets kassa i samband med besöket.

Krigsslutet och olika människoöden

En av de anställda på Arkeologiska kommissionen som deltagit i striderna kom inte tillbaka till ämbetsverket efter krigets slut. Det framkom att den anställde hade anklagats för ”olämpligt beteende vid utförandet av uppgifter i tjänsten” i en situation som lett till två personers död. Den anställde försvann innan krigsrättegången kunde inledas, varefter tjänsten ledigförklarades.

Kort efter erövringen av Helsingfors i april gav undervisningsministeriets föregångare, senatens kyrko- och undervisningsdepartement, en order om att man skulle ”börja samla in alla tillgängliga föremål som på något sätt kan belysa historien för upproret som håller på att gå mot sitt slut, för att förvaras i Nationalmuseet”. Juhani Rinne, som skötte uppgiften, fick i juli ytterligare instruktioner om att ta till vara övergivna bibliotek, arkiv samt vetenskapligt och konstnärligt betydelsefulla föremål från lokaler som använts av ryska militära och andra myndigheter. K. K. Meinander fick order om att samla in uniformer och militära fanor från det gamla styret samt utrustning från det självständiga Finlands nya armé. Bland annat vapen och annan utrustning som använts av rödgardister samt jägaruniformer togs till vara. Med den tyska ambassadens hjälp fick Meinander även tag i provexemplar av de uniformer som använts av de tyskar som deltagit i kriget. Uppgiften att samla in krigstida material och föremål har sedermera överlåtits till Krigsmuseet.

Julius Ailios situation

Julius Ailio, som verkat inom Arkeologiska kommissionen som amanuens, konservator och chef för den förhistoriska avdelningen, befann sig under inbördeskriget i en svår situation. Han var en socialdemokrat med borgerlig bakgrund, som förhöll sig positivt till religionsfrihet och utbildning för de lägre klasserna.

Om det finns något tillfälle då man kan säga att Ailio var rätt man på rätt plats var det efter revolutionen i mars 1917. Oskari Tokoi bildade då en senat med socialistisk majoritet, och Ailio valdes till senator och biträdande chef. Ailio motsatte sig en väpnad revolution och understödde således den moderata vänsterpolitik som sågs som mer ansvarsfull.