Arkeologisk inventering och katalogisering som arbetsredskap för bevarande av fornlämningar

Arkeologiska inventeringar har en viktig roll när det gäller att samla in uppgifter om fornlämningar. De utgör ett systematiskt arbete som innefattar sökande, lokalisering och avbildning av arkeologiska objekt. Inventeringarna tjänar det myndighetsarbete som gäller att bevara objekten, men utgör även en källa för forskning och spridning av information.

Även om det inte fanns mycket resurser för inventeringarna kunde fornlämningarna i Karis katalogiseras år 1932. Inventeringen av fornlämningar i Karis åren 1931–1932 kunde genomföras tack vare ett stipendium som beviljats av Nylands Nation. Därefter genomfördes inventeringar med hjälp av stipendier och andra finansiella stöd bland annat i Helsinge socken, Hitis och Sjundeå före utgången av år 1940. Under 1930-talet inventerades fornlämningarna i Fasta Finland i åtminstone 19 kommuner och på 1940-talet åtminstone i 17 kommuner. På 1920-talet hade endast nio kommuners fornlämningar inventerats.

Utgångspunkterna och arbetsmetoderna för inventeringarna framgår tydligt i de inledande styckena i inventeringsrapporterna.[1] Exempelvis nämner Nils Cleve i sin rapport om inventeringen i Karis under åren 1931–1932 att terrängen noggrant genomsöks enligt inventeringsplanen. På så sätt kan alla bevarade fasta fornlämningar avbildas och kartläggas. Därutöver konstaterar han att en systematisk genomgång av terrängen kräver stor noggrannhet. Därför måste alla branter och kullar genomgås i vissa områden.

Inventeringen kan anses utgöra en av de äldsta formerna av arkeologisk undersökning. Till exempel blev man på 1600-talet intresserad av att få uppgifter av forna minnesmärken i terrängen även i den östra delen av Konungariket Sverige. Därför uppmanades till exempel antikvitetskollegier, biskopar och landshövdingar att inleda en hela riket omfattande inventering av minnesmärken år 1666 . Man ansåg att det enda säkra sättet att bevara minnesmärken för kommande generationer var att samla in uppgifter om objekten i antikvitetskollegiernas arkiv. Inventeringen blev ganska kortvarig, men från den östra rikshalvan sändes i alla fall cirka 20 inventeringsrapporter till Stockholm.

Inventerandet upptogs igen i Finland vid utgången av 1800-talet. Finska fornminnesföreningen grundades år 1870. Därutöver grundades Arkeologiska Byrån år 1884 som 1908 döptes om till Arkeologiska kommissionen. Finska fornminnesföreningen lät genomföra inventeringar i häraden och socknar i syfte att hitta och skydda fädernelandets minnesmärken. Fram till 1912 hade inventeringar utförts i stora delar av Södra Finland, i delar av Mellersta Finland och i de södra delarna av Lappland. I nordöstra Finland, i en del av Österbotten och i det nordligaste Lappland förblev inventeringarna ännu outförda. Arkeologiska kommissionen kompletterade sitt arbete genom att utföra noggrannare inventeringar.

De inventeringar som utfördes från och med 1930-talet uppdaterade småningom de uppfattningar som bildats utifrån inventeringar från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal gällande fornlämningarnas antal och särdrag. Senare genomförda inventeringar har i sin tur fortsatt att komplettera och uppdatera kunskapen om arkeologiska objekt. Under efterkrigstiden hade inventeringarna en viktig roll i samband med utredningen av arkeologiska objekt i Norra Finland. På grund av påbörjade kraftverksprojekt i Uleåborgs och Lapplands län i medlet av 1950-talet utfördes inventeringar på många olika områden, men ett flertal fornlämningar hann emellertid förstöras innan de arkeologiska undersökningarna inleddes.

På 1960-talet fick inventeringarna en ännu större betydelse i samband med planeringen och verkställandet av markanvändningen. Arkeologiska kommissionen anställde en inventerare för en ordinarie tjänst år 1962, och före utgången av 1967 hade redan 55 kommuner inventerats. Regionplaneorganen började även delta i kostnaderna för arkeologiska inventeringar. Således började man göra inventeringar på ett mer omfattande sätt än tidigare på olika håll i Finland. Uppgifter om resultaten offentliggjordes bland annat i form av regionplaneorganens förteckningar över fornlämningar och andra kulturhistoriskt betydande objekt.

En inventering görs alltid på nytt med bestämda intervall. Då strävar man efter att precisera redan tidigare kända fornlämningar och söka nya objekt som man inte upptäckt i samband med tidigare inventeringar. Varje ny inventering kompletterar de tidigare och ger uppdaterad information för skyddsverksamhet, forskning och undervisning. Inventeringsarbetet som tog sina första steg redan på 1600-talet fortsätter således fortfarande. Även i dag finns det flera kommuner i Finland på vars område nya inventeringar behövs för uppdatering av uppgifterna om arkeologiska objekt.

Referenser:

[1] Cleves text är skriven enligt följande: Enligt den för inventeringen givna planen skulle terrängen noga genomgås, så att om möjligt alla bevarade fasta fornlämningar bleve förtecknade och kartlagda. (Sidan 1)... Det systematiska genomgåendet av terrängen kräver stor noggrannhet, då i vissa trakter varje kulle, varje backe måste utforskas. (Sidan 2).