Åbo domkyrka

De rent stilhistoriska förslagen för en restaurering av domkyrkan 1896 och 1901 hade strandat till följd av kritiska ställningstaganden, som förutsatte att kyrkan noggrant skulle undersökas innan några åtgärder vidtogs. Kyrkan var i stort behov av reparationer på 1910-talet. Kaminuppvärmningen var brandfarlig och golvet i dåligt skick.

På sommaren 1917 tillsatte senaten en delegation för att leda de arkeologiska undersökningarna och restaureringen av Åbo domkyrka under ledning av Magnus Schjerfbeck, överarkitekt vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Till Arkeologiska kommissionens representant i delegationen utsågs Juhani Rinne. Vid sitt första sammanträde 1919 fastställde delegationen de viktigaste åtgärderna. Till dem hörde en undersökning av domkyrkan från golvnivån nedåt, egentligen en reparation av golvet, en sammanställning av arkiv- och forskningsmaterial samt framtagning av kalkmålningar. Uppmätningarna av domkyrkan som inletts i början av 1900-talet under professor Gustaf Nyströms ledning slutfördes av Nyströms efterföljare, professor Armas Lindgren.

År 1922 började affärsmannen och direktören Amos Anderson som valts till riksdagsman i Åbo läns södra valkrets enligt sitt vallöfte att driva frågan om att utverka offentliga medel för restaureringen av domkyrkan. Han lyckades få majoriteten av riksdagen att ställa sig bakom förslaget, och ansenliga medel beviljades för restaureringen under de följande tre åren.

År 1923 började man installera ett nytt värmesystem med lågtrycksånga varvid golvet delvis måste öppnas. Det ledde till arkeologiska utgrävningar som slutligen kom att omfatta hela kyrkan. På hösten samma år presenterade Lindgren, som förutom Amos Anderson hade utnämnts till nya ledamöter av delegationen, en detaljerad promemoria om hur kyrkan kunde restaureras så att den till sin arkitektoniska stämning skulle motsvara den egna byggnadshistorien och samtidigt återspegla Finlands kulturhistoria med dess växlande skeden. Detta förutsatte ett förnyande av den fasta inredningen, bl.a. en ny predikstol och nya bänkar.

Arkeologiska kommissionen förhöll sig avvisande till Lindgrens förslag. Enligt kommissionen var det viktigaste att kyrkan skulle undersökas och att nödvändiga reparations- och konserveringsarbeten skulle genomföras så fullständigt som möjligt. År 1925 fick man förhandsuppgifter om att inga nya anslag var att vänta för arbetet. Till följd av detta ordnade Amos Anderson ett storslaget evenemang. I november anlände republikens president, riksdagens talman, statsministern och undervisningsministern samt ett flertal riksdagsledamöter, generaldirektörer för centrala ämbetsverk och talrika företrädare för dagstidningarna med ett extratåg, som beställts av Amos Anderson, till Åbo för att bekanta sig med domkyrkans reparationsarbeten.

När finansieringen väl var ordnad fick Juhani Rinne i uppdrag att leda både undersöknings- och konserveringsarbetena och de byggnadstekniska arbetena. Till sin hjälp fick han magister Iikka Kronqvist. Förutom med inbesparingar motiverade Rinne beslutet med att det i kyrkan inte fanns något arkitektoniskt att restaurera och att det därför inte var nödvändigt att anlita en arkitekt: ”Även om en hel del arkitektoniska frågor uppkom, var de av sådant slag, att den historiska formen för olika byggnadspartier ofta bestämdes av den historiska verkligheten, på ett sätt som kunde framstå som tvivelaktigt i estetiskt avseende.”

Under hösten 1927 återställdes kyrkans gamla inredning. Bänkarna och predikstolen placerades på sina tidigare platser. Kyrkan återinvigdes i juni 1929 i samband med stadens och kyrkans 700-årsjubileum. Närvarande var bland andra republikens presidenter Lauri Kristian Relander och K. J. Ståhlberg, general Mannerheim och statsministern Oskar Manner.

Samma år publicerade Rinne ett bildverk där han utredde kyrkans medeltida byggnadsskeden. Hans stora arbete om kyrkans medeltida historia, Turun tuomiokirkko keskiajalla, utkom år 1941. Lindgrens närmare femhundra utkast och ritningar som inte realiserades, placerades i domkyrkoförsamlingens arkiv.

De byggnadsarkeologiska undersökningarna av domkyrkan, deras dokumentering och sammanställningen av resultaten med befintliga arkivkällor skapade en ny praxis för de forskningsmetoder som senare användes vid restaureringsarbeten i medeltida kyrkor och slott. Domkyrkans restaureringsdelegation och de statliga budgetanslagen skapade även en förvaltningsmodell som tillämpades i samband med senare restaureringsprojekt i Åbo slott, Olofsborg och Tavastehus slott, men med en större tonvikt på den arkitektoniska planeringen.