9000 vuotta Suomen esihistoriaa – ett populärt och prisbelönt verk

När vår första statsarkeolog J. R. Aspelin år 1885 gav ut verket Suomen asukkaat pakanuuden aikana (Finlands invånare under hednatiden) byggde uppfattningen om Finlands förhistoria och första invånare ännu på ett mycket litet antal arkeologiska fynd. Följande omfattande översikt över ämnet, Suomen muinaisuus (Finlands forntid) från 1931, skrevs av professorn i arkeologi A. M. Tallgren. Detta verk skrevs för att användas inom universitetsundervisningen i arkeologi och historia och var den första vetenskapliga översikten över vårt lands förhistoria. När undersökningarna och fynden blev allt fler utvecklades även metoderna, och på 1960-talet var det dags för en ny allmän översikt: Suomen esihistoria (Finlands förhistoria) av professor Ella Kivikoski gavs ut av WSOY år 1961. Detta verk blev en bibel för arkeologistuderande ända till slutet av 1970-talet.  

Som Kivikoski konstaterade i inledningen till sin bok hade det finländska folkets ursprung ”ända sedan historieforskningen i vårt land tog sin början fascinerat och sysselsatt forskare”. Vid den tid då boken publicerades dominerade den invandringsteori som utvecklats av arkeologen Alfred Hackman redan 1905, enligt vilken finländarnas förfäder hade kommit över havet från Estland till sydvästra Finland under de första århundradena av vår tideräkning. Denna teori hann befästas hos flera generationer skolbarn innan den i slutet av 1960-talet började smulas sönder av nya fynd som bekräftade en kontinuerlig bosättning. Även i många andra frågor tänkte arkeologerna annorlunda än de tidigare gjort, och informationen i Kivikoskis bok började vara föråldrad. Arkeologerna hade fått tillgång till dateringar med hjälp av radioaktivt kol och strandförflyttningskronologi, genom vilka stenåldern hade fått en absolut kronologi. Förhistoriska fältundersökningar särskilt i de inre och norra delarna av Finland hade givit nytt innehåll.

Finland behövde en ny förhistoria. Matti Huurre (f. 1931), tjänsteman på Museiverket och forskare inom den förhistoriska avdelningen, hade i sin yrkesroll följt utvecklingen inom området och skrivit ett antal förhistoriska översikter till sockenhistoriker. Han tog sig nu an uppgiften att skriva ett verk utgående från den senaste arkeologiska forskningen.  Boken blev klar år 1979 och gavs ut av Otava under namnet 9000 vuotta Suomen esihistoriaa (9000 år Finlands förhistoria). Boken beskriver Finlands bosättningshistoria och kulturens utveckling från istidens slut till den historiska tidens början, från omkring 7500 f.Kr. till år 1300 e.Kr. Boken har en källförteckning men inga specifika referenser, och avviker på så sätt från sin föregångare som har ett mer vetenskapligt upplägg. Huurres stil eftersträvade också en bättre läsbarhet. Texten livades upp av svartvita fotografier och helsideskartor. 

I detta verk presenterades den kontinuitetsteori som ersatt den gamla invandringsteorin, det vill säga teorin om en oavbruten bosättning från stenåldern till våra dagar, för första gången för allmänheten. Samtidigt berättades det om hur det under årtusendenas lopp hade kommit grupper av invandrare från olika håll – väster, söder och öster – som hade smält samman till Finlands folk och tillsammans skapat den finländska kulturen. Frågan om finländarnas ursprung analyserades i ljuset av arkeologiska, språkhistoriska, antropologiska och historiska källor. Samernas rötter behandlades på samma sätt. Huurre strävade efter opartiskhet – han gick igenom de modeller som presenterades, men undvek definitiva ställningstaganden.

I enlighet med det kulturhistoriska tillvägagångssättet definierade Huurre förhistoriska kulturskeden och -områden samt folkgrupper. I boken beskrevs såväl materiell som andlig kultur – hur man levde och bodde, hur man tjänade sitt uppehälle, vilka man handlade med, vad man trodde på, hur avlidna begravdes, hur samhället var uppbyggt och hur kristendomen spreds. Perspektivet var tvärvetenskapligt och drog även nytta av folkloristik, osteologi och arkeobotanik.

Huurres bok fick ett positivt mottagande. Kritikerna uppskattade bland annat den jämlika behandlingen av olika teorier och stilen, som kombinerade vetenskaplighet med lättlästhet. Målgruppen för boken var vanliga medborgare som var intresserade av landets förhistoria, men den användes under många år även som inträdes- och kurslitteratur på universitetsnivå, där den gav arkeologistuderande en första introduktion till finländsk förhistoria.  

År 1980 tilldelades Matti Huurre statens pris för informationsspridning för sin bok. Även Historian Ystäväin Liitto belönade verket. 

Under årens lopp har ett antal nya upplagor av boken givits ut. Samtidigt gjordes många betydande arkeologiska undersökningar på olika håll i Finland. Även samarbetet med naturvetenskaperna intensifierades och gav helt ny information. På 1990-talet var det dags för en uppdatering av verket. 

Den femte förnyade upplagan kom år 1995. I förordet beskrev Huurre forskningen om forntiden: ”Arkeologiska sanningar är inte eviga. Nya fynd och fältundersökningar samt samarbete mellan vetenskaperna utökar kontinuerligt vår kunskap om det förgångna och öppnar upp nya perspektiv.” Den första upplagan hade 235 sidor, men den förnyade upplagan hade utökats till 272. Den ursprungliga texten hade inte ändrats, men nya kapitel hade lagts till om teman som behövde kompletteras: dateringsmetoder för förhistoriska fynd, de äldsta fynden från stenåldern, jättekyrkor, stenåldersbostäder, fenomen från den tidiga metallåldern, järnets tidigaste skeden, befolkningen av de nordliga områdena, handelsplatser under järnåldern, jordbrukets tidigaste skeden, befolkningen under den förhistoriska tiden samt finländarnas och samernas komplexa rötter. 

År 2009 kom den tionde upplagan, som blivit den sista. Boken har tryckts i totalt 20 700 exemplar.  

Den arkeologiska kunskapen förändras kontinuerligt och snabbt. När den första upplagan av Matti Huurres bok kom ansågs den förhistoriska perioden i Finland ha varat i omkring 9 000 år. Numera antas befolkandet av Finland ha börjat för nästan 11 000 år sedan, vilket innebär att den förhistoriska perioden var 10 000 år lång. Det nya standardverket inom området är Muinaisuutemme jäljet (Spåren efter vår forntid), som sammanställts av en arkeologisk arbetsgrupp (2015, Gaudeamus).